Livet som tre

I den franska dramakomedin Livet som tre får man se en mörkare sida.

Nicolas och Barbara träffas i videoaffären där han jobbar. Hon lånar kärleksfilmer och Nicolas tolkar titlarna som ett budskap och börjar kommunicera tillbaka likadant. Snart står förälskelsen i full blom och det känns som det naturligaste i världen att vilja ha ett barn tillsammans.

Och Barbara blir gravid på en gång så att äventyret kan börja. Men först mår hon illa och sen när magen växer slutar Nicolas att vilja ha sex. De går på ultraljud och blir osams. Kommer ändå stolta hem med en DVD-inspelning och ska visa kompisarna, som är måttligt imponerade. Barbara skolkar från profylaxen och önskar att det fortfarande var 70-tal så hon fick röka.

Sen kommer bebisen ut och Barbara är chockad av alltihop. ”Varför varnade ingen mig?” undrar hon. Och när det är dags att åka hem är hon livrädd och vill helst stanna några dagar till på sjukhuset. Medan Nicolas får svimma när det blir för blodigt och sedan mest fokusera på sitt nya, mer välbetalda och krävande jobb som behövs för att finansiera den lilla familjen.

Och sen går det utför. Barbara hamnar i ett helvete av spyor, blöjor och vaknätter och Nicolas är irriterad på att hon inte fixar till sig och byter kläder oftare. Men bebisen är ju inte bara ett monster utan stjäl också Barbaras hjärta så att ingen kan konkurera.

Jag tycker att filmen lyckas bättre som drama än som komedi. De roliga scenerna är ofta lite klyschiga men i de dramatiska kan många känna igen sig. Allt är ju inte förfärligt, utan det blir en verklighetsnära balans, som berör. Huvudpersonerna är inga helgon eller några perfekta föräldrar eller partners, men de gör så gott de kan.

Och Barbaras mamma som vägrade amma henne när hon var liten och från början verkar väldigt självisk blir lättare att förstå och det går till och med att lära sig något av henne.