Levande talbokshistoria

När läste du din första talbok?

1955, när jag var 14 år. Jag vill minnas att det var Dockan till Samarkand av Stieg Trenter.

Hur var det dessförinnan?

Dessförinnan fick det bli punktskriftsböcker. Jag har alltid tyckt om att läsa; böcker har alltid varit en del av mitt liv.

När jag var sju år blev jag elev på Tomteboda-skolan i Stockholm, som var en internatskola för synskadade elever. Det var strängt på skolan. Ett vanligt straff för något busstreck var att man fick ”straffligga” från klockan tre på eftermiddagen. Bordsbön varje dag och gudstjänst på söndag var obligatoriska. De som arbetade på skolan hade inga egna barn och förstod sig inte på barn.
På skolan fanns ett punktskriftsbibliotek. Punktskrifts-böckerna var uppdelade på flera volymer och ofta läste vi samma bok. Om den var spännande tjatade man på den som läste delen efter, så att han skulle skynda sig att läsa klart.

En insamling startades för att få medel till att komma igång med produktion av talböcker. På skolan hade vi en slags pelare och varje gång man fått in 10. 000 kronor tändes en lampa. Det blev många tända lampor för jag vill minnas att man till slut fick in en halv miljon kronor, som var mycket pengar på den tiden.

Hur var det när talböckerna kom?

Jag tyckte det var roligt när talböckerna på rullband kom. Det fanns inte så många titlar att välja på, så man läste allt. Jag fick pengar från Lions för att köpa en Tandbergsspelare. Varje rulle rymde fyra timmars uppläsning. Rullbanden låg i en box som skickades på posten. Man fick lägga i en lapp angående vilken bok man ville ha härnäst. Leveranstiden var lång; man fick vänta i fjorton dagar innan talboken kom.

Vad var det som lästes in, då i början?

Det fanns nästan inga moderna talböcker. Böckerna var i bästa fall ett år gamla när de lästes in som talböcker. Talböcker av arbetarförfattarna fanns, minns jag, men nästan inga deckare. Man slök Alistair MacLeans böcker när de kom.

När jag gick på Tomtebodaskolan kunde jag själv gå till ”De blindas förening” på Gotlandsgatan på Söder och låna talböcker.

Hur länge har du varit låntagare på Stadsbiblioteket?

Sedan 1967. Till en början var Talboksavdelningen inrymd i en skrubb i källaren. Det fanns de låntagare som var rädda för att gå ned dit. En och en halv vägg var täckt med talböcker. Jag som arbetade kunde bara gå dit på tisdagar: 17 till 19, då hade man kvällsöppet.

1975 kom talböcker på kassett. Nackdelen med dem var att de trasslade sig. Rullbanden kunde man laga själv, men det gick inte med kassettbanden.

Och nu har vi daisy-talböcker…

Ja, det var en revolution när de kom! Numera slipper man vänta. De nya böckerna kommer snabbt som talböcker och du slipper att köa.
Så kan man lägga inläsningsförslag på böcker som man saknar.

Varför väljer du att komma till biblioteket trots att du numera själv kan ladda ned talböcker hemma?

Jag är inte så tekniskt kunnig och uppskattar den personliga servicen på biblioteket. Jag sätter också stort värde på personalens bokkännedom.

Vad läser du helst?

Historiska faktaböcker, gärna nutidshistoria speciellt andra världskriget och efterkrigstiden, romaner, deckare och thrillers. Av spänningsförfattarna uppskattar jag Tom Clancy, Clive Cussler och Leif G.W. Persson med flera.

Är det någon bok/talbok som du kan rekommendera?

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson

Favoritinläsare?

Tore Bengtsson och Gösta Grevillius. Tore Bengtsson är 85, men läser visst fortfarande in talböcker. Gösta Grevillius är död.

Vad gör en god inläsare?

En god inläsare vet vad han läser om. En inläsare till exempel var pensionerad konteramiral. Han kunde göra en paus i inläsningen och sticka in med ett ”inläsarens kommentar” då han till exempel beskrev segelsättning för att göra sammanhanget i boken mer begripligt.
I början satt inläsarna i en skrubb på Gotlandsgatan och ljudet blev förstås därefter.

Slutligen, vad tycker du om det nya Stadsbiblioteket?

Här är fint och det är lätt att hitta.