Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Mycket min David Sprengel". Atlantis bokförlag.

Läsflyt!

Publicerat 24 februari 2016 | Av |

Visst är det härligt när man har sådant läsflyt att den ena boken leder till den andra, som leder till den tredje…!

För egen del var det Mycket min David Sprengel boken med Anna Brantings brev till den hälften så gamla David Sprengel – som utlöste en formlig dominoeffekt av läsning häromsistens.

Mellan 1907 och 1912 skickade Anna Branting 63 brev till David Sprengel, som hon och maken Hjalmar blev bekanta med under en vistelse i Venedig. Hjalmar Branting var partiledare för socialdemokraterna från 1907 och statsminister 1920-25.

David Sprengel, som gått i landsflykt efter en rad litterära skandaler, försörjde sig med nöd och näppe som översättare och kritiker. Han var lynnig och snarstucken till temperamentet, ständigt utan pengar och ville ha Annas hjälp att ragga skrivarjobb.

Anna Branting var kultiverad, arrogant, snobbig, spirituell och fåfäng. Hon kände sig ofta ensam, eftersom Hjalmar för det mesta arbetade sent eller var bortrest. Pengar var en ständig bristvara i det Brantingska hemmet och Anna skrev teaterkritik, kåserier och romaner för brödfödan.

Den som tror sig få läsa glödande kärleksbrev eller gotta sig i snaskiga skandaler blir besviken. Det rör sig i stället om svärmiska brev som handlar om ditt och datt. Anna kände sig ensam och behövde någon att anförtro sina innersta tankar åt, en allierad och förtrolig vän utanför ankdammen Sverige. Politik intresserade henne inte ett skvatt och arbetarklassen uttalade hon sig nedlåtande om. I breven till Sprengel skrev Anna om böcker hon läst, sitt skrivande och familjelivet samt skvallrade om kulturlivet i Stockholm.

Man kan av breven ana sig till att Anna haft plågsamma erfarenheter i sitt första äktenskap med löjtnant Gustav von Kraemer. I Lena Svanbergs intressanta biografi Anna Branting kan man läsa att hon skilde sig från von Kraemer därför att han misshandlade henne. När Anna, 1884, gifte sig med den fem år yngre Hjalmar Branting hade hon två barn med sig i äktenskapet.

Breven gör mig nyfiken på Hjalmar Branting. För att råda bot på detta lånar jag hem tegelstenen Hövdingen: Hjalmar Branting: en biografi av Olle Svenning. Att Branting skulle haft sina rötter i arbetarklassen är något jag fått om bakfoten.

Han hade tvärtom högborgerlig bakgrund. Hand med pengar hade Branting inte och han var notoriskt otrogen. Hur som helst förefaller äktenskapet med Anna varit lyckligt. Boken ger också läsaren en grundlig och spännande, samt – i mitt fall – välbehövlig duvning i arbetarrörelsens historia.

Anna upprepade sitt mantra ”bränn mina brev” i brev efter brev.

Sprengel – som visade sig vara en ful fisk – sparade istället breven och försökte pressa henne på pengar när deras vänskap var över.

David Sprengel hade fått blodad tand när det gällde begåvade och magnifika kvinnliga författare. Han avverkade flera och gifte sig så småningom med författarinnan Agnes von Krusenstierna.

Nu ligger en bok som bland annat handlar om Agnes von Krusenstierna överst i min rangliga bokstapel på nattygsbordet i väntan på läsning. Karin Johannissons Augustprisnominerade bok Den sårade divan: om psykets estetik är jag mycket sugen på att läsa.