Långt därute i havsbandet

Det vilar frid och högtidlighet över den norske författaren Roy Jacobsens lilla lågmälda pärla De osynliga, som gavs ut 2015. Förra året kom så den hett efterlängtade uppföljaren Vitt hav.

Inte utan ett stänk av avund tar jag del av det hårda, men på många sätt okomplicerade, livet på ön Barrøya, långt ute i havsbandet i Nordnorge. Mellan 1913 och 1928 får vi i romanen De osynliga följa en liten familj, som bor ensamma på den isolerade ön. Far, mor, dotter, farfar och faster ligger inte på latsidan utan knyter och lagar nät, ger sig ut på fiske, rensar och hänger fisk på tork, hässjar hö, samlar dun och måsägg med mera. Även större projekt, som byggandet av en hamn och grävandet av en brunn ger man sig nästan fanatiskt i kast med.

Roy Jacobsens egen yrkesbana har varit allt annat än spikrak. Han har knogat som snickare, valfiskare, lärare och sjukvårdsbiträde på psykavdelning. Kanske är det därför han med sådan tyngd och trovärdighet i detaljerna lyckas beskriva de vardagliga sysslorna på ön, slitet och släpet. Tillvaron är enahanda, men också fylld av dramatik i form av hiskeliga stormar, torka, den isande kyla som går genom märg och ben, oväntade dödsfall samt sinnessjukdom.

Som läsare tar jag raskt de utsatta, tysta och stolta öborna till mitt hjärta. Språket klingar vackert och lite vemodigt; mycket står att läsa mellan raderna. Roy Jacobsens skärgårdsromaner passar dig som söker stillhet och tystnad, kanske som motvikt till allt stök och bök vid den här tiden på året.  

De osynliga är den sortens bok jag önskar att jag själv hade skrivit, om jag hade haft förmågan. Den är lättläst, liten och tunn och gör gott för en stressad själ. Nu håller jag tummarna för att vi ska få återse Barrøya i en tredje bok!