Skönlitteratur
Detalj från omslag till "Potensgivarna". Kabusa Förlag.

Detalj från omslag till Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist. Kabusa Förlag.

Landsbygdens feelgood- författare

Publicerat 27 oktober 2011 | Av |

Karin Brunk-Holmqvists böcker älskas och läses utan att de lyfts fram på kultursidorna eller i SVT:s Babel. Trivselfaktorn är hög; godmodigt på gränsen till puttrighet. Att man ändå läser dem med glädje, beror kanske på att hemmasöner- och döttrar så sällan belyses i litteraturen.

Och så är Brunk-Holmqvist bra på att skapa atmosfär genom att låta gamla föremål och inredningsdetaljer lysa. Många har säkert minnen av äldre människor som liknar dem i Brunk-Holmqvists böcker.

Min morfar hade två gamla ogifta systrar, Ester och Hedvig, båda bonddöttrar. Ester var stor som en karl och svingade tunga mjölsäckar så att männen duckade. Hedvig fick studera och läste teologi på universitetet, vilket nog inte var så vanligt att en flicka gjorde i början på 1900-talet. Hon försjönk allt längre in i sina postillor och katekeser och Ester gjorde ensam allt jobb på den lilla gården utan att knota. Någon karl syntes aldrig till.

Jag minns hur man som barn kunde sitta tyst på den lilla blommiga gästbänken intill köksdörren och titta på deras husliga förehavanden. Hedvig, som dagarna i ända förde stillsamma och lärda samtal med sig själv, kunde pinsamt nog – mitt i en monolog –  plötsligt vända sig om och ställa besvärande frågor om vilken politisk tillhörighet man hade och annat sådant. Något hade man väl ändå tänkt, när man redan var 10 år? Man tilltalades som en vuxen och de förställde sig inte för att man var barn. Helst skulle man stanna flera timmar och det var svårt att hitta lämpliga argument för att få gå hem.

Båda var schartauaner och trots att Hedvig till sist blev blind, vandrade hon i sin enda svarta finklänning över en mil till Tanums kyrka varje söndag. Schartauismen var en gammelkyrklig och dogmatisk rörelse, som hade sitt starkaste fäste på Västkusten och i norra Bohuslän. Frikyrkorörelsen verkade vara det största hotet i Esters och Hedvigs liv och jag vågade förstås inte berätta att jag gick i alliansmissionens söndagsskola.

Karin Brunk-Holmqvist väcker sådana minnen till liv när hon berättar om gamla män och kvinnor som levt  på samma plats och med samma människor omkring sig alltid. Gamla oskiljaktiga syskonpar med väl inarbetade vardagsrutiner,  år efter år. Men så händer det plötsligt något i deras tillvaro som ställer allt på ända och gör dem nyfikna på livet.  Som i boken Potensgivarna, där systrarna Tilda och Elida får en ny stilig granne i en lämplig ålder. Nu blir de medvetna om att de gått omkring i samma paltor allt för länge. Nya klänningar inhandlas, kaffekoppar och lite sött och starkt dukas fram och sedan blir de djärva. De får aptit på mer förändringar och kommer på en lysande affärsidé.

Eller de två bröderna Henning och Albert i boken Rapsbaggarna. Egentligen har de  aldrig riktigt slutat vara sin mors små pågar och mamma finns närvarande i anden i vardagsbestyren, även om det går sådär att steka plättar. Här ställs den gamla världen mot det nya och med godsägarens och TV4:s hjälp dras de mot sin vilja in i en karusell som de bara kunnat drömma om. Båda böckerna kan med fördel avnjutas som ljudböcker.

Låna Lena-Pia Bernhardssons inläsning av Potensgivarna eller njut av Stefan Sauks jätteroliga gestaltning av gubbarna i Rapsbaggarna.