Arrangemang, Facklitteratur
Sytråd. Foto: Ekaterina Boym-Medler.

Foto: Ekaterina Boym-Medler.

Kriget kliar!

Publicerat 2 januari 2011 | Av |

Kolla in Röhsska muséets föreläsningsserie om form, design och textilier! Själv lyssnade jag på en rolig föreläsning där kulturvetaren Eva Knuts berättade om ett projekt där människor uppmanats att skicka in berättelser om sina vardagsminnen från andra världskrigets tid.

I Sverige köper vi 24 kilo textilier per person och år. Annat var det på 40-talet! Kulturvetenskapliga institutionen och Dialekt-. ortsnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg har gått samman i ett projekt som skall mynna ut i en bok med titeln Vardagsliv under andra världskriget. Sexhundra berättelser har hittills inkommit och man kan fortfarande bidra.

1942 inleddes en tid av ransonering där varje medborgare fick bege sig till Kristidsnämnden för att begära ransoneringskort.  Nästan allt var ransonerat och att skaffa sig ett nytt plagg åt upp många kuponger. Man fick välja – mat eller en kappa…

Man imponeras av all kreativitet och fiffighet som flödade. Och människor var helt enkelt tvungna att vara aktsamma om sina kläder och få dem att hålla så länge som möjligt. Skolbarnen uppmanades att inte söka upp varje vattenpuss eller dra i varandras kläder. Skosnörena skulle vara knutna så att de inte trampades sönder. Inga textilier kastades någonsin! När bomullen inte längre kunde fraktas över haven påbörjades en tillverkning av tyg gjort på granflis med namnet cellull. Och det kliade!

Baddräkter av cellull var ingen hit, de torkade aldrig och storleken ökade för varje dopp. Och  kjolen som fick rullas upp i midjan, flera storlekar större efter en varm danskväll. Det skojades om att granskotten skulle börja gro när plagget blev vått. Strumpor stickade av cellullsgarn kliade fruktansvärt och måste ständigt stoppas. Sykorgen flyttades runt mellan familjemedlemmarna och även småpojkarna fick lära sig att hantera nålen. Garnet var flisigt så man fick rycka undan trästickor medan man lagade eller stickade strumpor.

Men modeskaparna var följsamma och tillverkade mönster där stuvbitar och olika slags tyger kunde fogas ihop. För när ett plagg var utslitet fanns det kanske bitar som var mindre slitna och kunde klippas ut. Resten skickades till spinnerier. Plaggen blev mindre och mindre – från herrkostym till kvinnodräkt till flickkjol och sist till babyplagg.

En man berättar hur han som barn låg gömd bland soffkuddarna när hans mamma som var hemsömmerska tog emot tanter för sömnad i sitt hem. ”Där låg jag och tittade på alla bilringar, celluliter och hängbröst, för att inte tala om alla skära fruntimmesbyxor. De kom med sina snålt tilltagna tygbitar och modejournaler missnöjda med att mamma  inte kunde få dem att se ut som mannekänger”.

1940 bildades institutet Aktiv hushållning som skulle ge råd om hur man bäst kunde få ransonerade varor att räcka. Utbildade garderobsvårdare gav goda råd om hur plaggen skulle skötas. Fläckborttagning i stället för tvätt och svettlappar under armhålan.

Men ändå ville man vara fin! Accessoarerna blev viktiga, man sydde en ny krage på den utslitna blusen som kanske var tillverkad av tunn säckväv eller broderade över slitna partier. Hattfilt var också en bristvara och då kunde man vira sig en turban om huvudet eller sy en basker.

Det är intressant att se hur modet anpassade sig och blev lite mer robust. Ok, det fanns inga skira tyger, alltså var det andra ledord som gällde. Funktion och förnuft var honnörsord; det var en moralisk skyldighet att inte låta flärden blomma ut.  Flickor kunde plötsligt få ha långbyxor!

Men drömmarna om att få klä sig i konfektionskläder hölls vid liv av amerikanska glamourfilmer med Ginger Rogers och Fred Astaire. Många berättelser handlar om att fönstershoppa i varuhusen och fantisera om bättre tider. Ransoneringen dröjde sig kvar ända till 1947.

Kläder har för oss blivit en vara som bara skall finnas där till ett billigt pris. Underbetalda människor som arbetar under slavlika förhållanden håller klädindustrin igång och klädkedjorna försöker upprätthålla en fasad av anständighet. Det är intressant att reflektera över andra tider, då nöden krävde aktsamhet och medvetenhet om en varas verkliga värde.

Vad skulle vi göra om vi plötsligt inte kunde få till oss allt det som kommer ifrån andra länder och världsdelar?