Arrangemang

Detalj ur omslaget till "Tjärdalen". Bonnier pocket.

Detta evenemang har varit och är inte längre aktuellt.

Klassikerprat 4. Tjärdalen

Publicerat 14 oktober 2015 | Av |

Sara Lidmans författarskap är nog ett av Sveriges märkligaste. Inte många författare har fått en hel kritikerkår på knä med sin första bok. Man måste säga att språket är helt unikt, med sin dialektala musikalitet och språkpoesi.

Att Sara Lidman skulle bli författare var säkert något hon själv inte föreställt sig. Hon föddes på en liten gård i byn Missenträsk i Västerbotten, där böcker förmodligen var en sällsynthet. Men som ung blev hon inlagd på ett sanatorium och kom där i kontakt med litteratur. Det fick henne att ta realexamen per korrespondens och senare studenten som privatist. När hennes debutbok kom ut hade hon också hunnit skaffa sig en akademisk examen.

Boken heter Tjärdalen, och publicerades 1953. Platsen är byn Ecksträsk i Västebottens inland, en miljö som Sara Lidman var väl förtrogen med. Romanen inleds med att stor olycka har hänt i byn – en tjärdal har rasat samman. Olyckan visar sig vara ett sabotage och sabotören har blivit skadad vid dådet. Nu ligger han där med ett krossat ben och skall då byn ta hand om honom?

Stora moralfilosofiska dilemman kan dyka upp i små byar liksom i stora städer, frågan är hur de skall hanteras. Byn delas upp i två läger-de som tycker att han får stå sitt kast och de som vill hjälpa honom. Men den unge mannen lämnas utan att läkare tillkallas och så småningom dör han i kallbrand.

Läkarens dom står fast. Byn döms i hans ögon kollektivt för mord.

Samtidigt som romanen beskriver ett kollektiv, träder enskilda karaktärer fram. Det är Petrus som tyngs av skulden och hans hustru som menar att var och en får sköta sitt. Har den fattige råd att vara ädel när någon försöker dra undan marken för ens livsbetingelser?

I Sara Lidmans böcker ställs alltid de stora frågorna. Vad är det att vara människa? Det finns en övergripande kosmisk andning i mellanmänskliga förhållanden och i vardagens föremål eller sysslor, något outtalat som lyser fram i hennes språk. All dialog är skriven på dialekt och bara det är en njutning, även om man får läsa med eftertanke. Det känns som att Sara i sitt språk hittar ord som egentligen borde finnas – visst är det lätt att föreställa sig ett ”huckrande fnitter”.

Sara Lidman engagerade sig starkt i politiska och sociala orättvisor. På 60- och 70-talet tog hon en paus i sitt skönlitterära författarskap och gav i stället ut reportage och rapportböcker. När hon sedan återupptog sitt skönlitterära skrivande fortsatte hon att protestera mot sådant hon ansåg behövde belysas. Själv tycker jag att det är märkligt att hon aldrig fick nobelpriset i litteratur.

Kom och hör dramatikern och aktivisten America Vera-Zavala berätta om boken –  aktuell med pjäsen Sara Sara Sara – Starka kvinnor pinkar stående på Stockholms stadsteater, och formgivaren Kristin Lidström som berättar om arbetet med omslaget till den nya upplagan av Tjärdalen.