Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Käre ledare". Norstedts förlag.

Käre ledare

Publicerat 7 april 2015 | Av |

Nordkorea är världens mest slutna land. Det är förmodligen också världens mest besynnerliga land. Hur skall man kunna förklara den totala lojalitet och hängivenhet som dess befolkning visar sin ledare?

Jang Jin sung, pianist och författare var under en period en av  Nordkoreas sex hovpoeter. I boken Käre ledare berättar han om tiden i sitt liv då han var en av de få som hade inblick i Nordkoreas innersta hemligheter.

Sitt första möte med ledaren Kim Jong Il, eller Generalen, som han titulerades hade han när han var 28 år gammal. Jang blir uppringd mitt i natten och transporteras under hemlighetsmakeri till en tillställning där Kim skall medverka. När den käre ledaren väl inträder i rummet är stämningen spänd och rädslan  kompakt. Lätt chockad och livrädd iakttar Jang Kim Jong Ils långtifrån upphöjda manér. Plötsligt boxar Kim till honom på axeln och ryter:

Du grabben! Var det du som skrev den där dikten om gevärspipan?  

Jang vet ju inte om han skall klandras men till sin lättnad verkar Kim mycket nöjd. När Jang böjer sig ned i en bugning ser han Kims nakna fötter. Han har sparkat av sig de högklackade skorna, som han bär för att kompensera sin längd.

Men detta är inte det enda som förvånar Jang denna kväll. Förbryllad hör han Kim titulera höga partifunktionärer med ”du” eller ”du grabben” och använda grov slang. Han verkar inte ens känna till deras namn och han ägnar sin knähund mer uppmärksamhet än människorna i rummet. Inte desto mindre accepterar Jang sitt nya uppdrag som lovsjungare och historieskrivare av Kim-dynastin och vad annat kan han göra.

Nu startar Jangs märkliga karriär. I Nordkorea skriver författare enbart på uppdrag av Författarförbundets Centralkommitté och partiets propaganda och agitationsdepartement. Skulle någon skriva något på egen hand klassas det som förräderi.

Till skillnad från sina poetkollegor är han anställd på ett departement där han har tillgång till statshemligheterna. Han får också läsa sydkoreanska dagstidningar och litteratur. Tanken var att han och hans medförfattare skulle luska ut hur sydkoreanerna formulerade sig och sedan skriva under pseudonym. På så sätt skulle de kunna tränga in i Sydkoreas kollektiva medvetande och underminera landet inifrån. Han skulle publicera sig under ett sydkoreanskt namn, så att det skulle verka som att det var en sydkoreanskt författare som prisade ledaren.

I familjens bokhylla hittar Jang en upplaga av Lord Byrons samlade verk. Hur hade den hamnat där? Han vet inte och säkert är det förenat med livsfara att äga den. Han läser och stöter på uttryck som käre och vördade. Jang hade hela tiden trott att detta var nordkoreanska ord som bara hade anknytning till ledaren. Plötsligt inser han att det var möjligt att känna starka känslor för någon annan person än Kim Jong Il och att man också kunde ge uttryck för detta.  Att det gick att ha sådana känslor för någon annan människa hade han aldrig förstått!

Jag längtade så efter att skriva realistisk poesi utifrån det jag verkligen såg, i stället för lojalistisk poesi utifrån det vi alla blev tillsagda att se.

Det finns tre dikter som alla Nordkoreaner måste lära sig utantill. Alla tre går ut på att kärleken till staten och landet är underkastade alla andra känslor. Man fick inte heller fälla tårar för någon annan än Kim. Om man är partifunktionär tvingas man att på sin dödsbädd att skriva under ett dokument, där man lovar att vara ledaren trogen även efter döden.

Vid offentliga avrättningar som också skolbarnen blir kommenderade att närvara vid, sätts en v-formad fjäder in i fångens mun, för att denne inte skall hinna yttra några kritiska sista ord. Man måste säga att makten inte lämnar en enda detalj åt slumpen.

Långsamt går det upp för Jang hur manipulerad han varit och vilka tekniker dynastin använt sig av för att hålla nationen i ett järngrepp. Lyckligtvis har han en vän som han vågar dryfta sina innersta tankar med. Han vill ju gärna diskutera med vännen om den värld som öppnat sig för honom genom litteraturen och lånar ut en förbjuden bok till honom. När sedan vännen glömmer boken i en väska på tunnelbanan är katastrofen ett faktum. Departementet börjar förstå att boken smugglats ut och de båda bestämmer sig för att rymma.

Den flykt som sedan följer är andlöst spännande! De möter människor som med risk för sitt eget liv hjälper dem och när de tror att slutet är nära tar allt en ny vändning.

Jang kommer bort från sin kamrat och får sedan veta att han tagit livet av sig genom att hoppa från ett stup innan han blev upphunnen. Själv lyckas han till sist ta sig till den sydkoreanska ambassaden i Peking och få visum därifrån.

Det är nästan ofattbart att det går att programmera en hel nations hjärnor till absolut lydnad och att lägga beslag på en människas hela känsloregister för landets och ledarens räkning. Jangs bok ger en stor del av svaren hur detta är möjligt. Detta måste vara den mest intressanta och informativa bok som någonsin skrivits av en avhoppare i Nordkorea och att den finns är säkert en  katastrof för den nordkoreanska ledningen.

Dessutom är den en riktig bladvändare och har man väl börjat läsa blir man helt fast!

Jang Jin-sung lever idag i Sydkorea och 2011 startade han en tidskrift, New Focus International, som ägnar sig åt nordkoreansk nyhetsrapportering. Jang får ännu idag motta hot från den nordkoreanska regeringen.