Omslag till "Ju fortare jag går desto mindre är jag", förlag Gilla böcker.
Ju fortare jag går, desto mindre är jag
Mathea Martinsen är en människa som nästan inte finns. Långsamt går det upp för henne att hon levt sitt liv utan att sätta några som helst spår, utan att vara en länk i någon kedja och totalt osynlig för världen.
Den norska författaren Kjersti Annesdatter Skomsvold, född 79, har skrivit en inkännande och tragikomisk bok om utanförskap och instängdhet, om kvinnan som till slut bestämde sig för att till varje pris göra avtryck i världen.
Mathea är hemmafru och lever med sin man Epsilon, en statistiknörd som trivs med sitt inrutade liv i den lilla lägenheten och på statistiska centralbyrån där han arbetar. Mathea och Epsilon fann varandra redan på skolgården efter att Mathea blivit träffad av blixten. Hon står och räknar stenarna för att verka upptagen medan Epsilon stegar fram och erbjuder sig att göra sannolikhetsberäkningar över risken att råka ut för ett åsknedslag. Och sedan var det bara Epsilon och hon.
Den förnumstiga dialogen mellan Mathea och Epsilon är lätt absurd, lite som ”I väntan på Godot” och den berättar hur liten världen blir när man krymper den till den minsta privata sfären.
Det dagliga livet för Mathea består i att göra Epsilon glad, t.ex. att öppna nya toalettrullar utan att fransa sönder papperet och att riva ut rätt antal ark åt honom; sju enligt statistiska beräkningar. För Epsilon gör hela tiden olika sannolikhetskalkyler för det ena och det andra, så att livet inte ska bjuda på någon överraskning. En annan uppgift Mathea tar på allvar är att virka öronvärmare i olika färger åt Epsilons utstående öron.
Men så försvinner han en dag ur hennes liv, utan att det riktigt uttalas vad som händer. Hans hand glider ur hennes. Nu måste hon bestämma sig för hur hon ska visa världen att hon trots allt funnits.
Det första steget blir att ta reda på – existerar hon? Hon ringer nummerupplysningen och frågar efter sig själv. Hon gräver ned en ”tidskapsel” i trädgården, en kista där hon samlat saker som ska berätta något om hennes person, t.ex. öronvärmarna. Men naturligtvis placerar bostadsrättsföreningen en flaggstång just över tidskapseln. Hon besöker trivselträffen på äldreboendet och tar en lott, men råkar av misstag vinna sin egen kofta.
Mathea vet helt enkelt inte riktigt hur man kommunicerar med människor längre och säger hela tiden konstiga saker. Samtidigt som hon innerst inne känner att hon har en plats i världen, eftersom hon ju lever i den. Man blir lite rörd över hennes skruvade tilltag och försök att manifestera sig själv. Och över livet, som hela tiden ändå glider undan på ett komiskt och sorgligt vis.
Skomsvold har ett eget sätt att berätta. Nuet och det förflutna flätas ihop i ett förvirrande virrvarr , som en illustration till vilsenheten i tillvaron. Och den stora frågan – hur ska världen få veta att man levat- förblir obesvarad.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
