Barnböcker
Detalj ur omslaget till "Jason". Schildts & Söderströms förlag.

Detalj ur omslaget till "Jason". Schildts & Söderströms förlag.

Jason med flera

Publicerat 27 juli 2012 | Av |

70-talet var det decennium då barnboken började tas på allvar och forskningen kring litteratur för barn började ta fart. Förståelsen av barndomens betydelse för det vuxna livet ökade och barnets vardag lyftes fram.

Många minns säkert de politiskt undervisande barnböckerna med en lätt rysning, men enligt mej var det också det årtionde då man började ta barns frågor på allvar. Tonläget var inte alltid politiskt korrekt eller präktigt. Egentligen är det bara några få böcker som har en politisk agenda och i fokus står i stället vardagsberättelsen.

Nu har Camilla Mickwitz vardagsrealistiska bok Jason kommit ut i ny upplaga, en riktig höjdare från 1976.

Jason bor i ett höghus med sin mamma Gudrun. Gudrun jobbar på en konservfabrik vid det löpande bandet och måste hela tiden skynda. Skynda när hon staplar burkar, skynda när hon hämtar Jason hos dagmamman. För hennes lön är säkert knapp och hon måste knäcka extra som krokimodell på kvällarna. Då får Jason följa med och verkar inte ta någon skada av de sena kvällarna, utan tycker det är spännande att se hur bilderna växer fram.

Det fina med böckerna om Jason – det finns ytterligare två som stadsbiblioteket inte längre har kvar – är att Jason och hans mamma Gudrun skildras med ett så gott humör och att de inte gräver ner sig i livets tillkortakommanden. På’t igen dag efter dag, med Jason efter sig i flygande fläng. Camilla Mickwitz tecknar med stora, tydliga och generösa bilder där livsglädjen och men också samhällskritiken lyser igenom. Eller snarare som ett konstaterande – så här har många ensamstående mammor det och det är bara att göra så gott man kan. Good enough- mamma som det heter på nutida språk.

I böckerna om Ola med text av Monica Gydal och Thomas Danielsson; bild Mats Andersson känner man igen 70-talets realism som allra mest. Man önskar och hoppas att de skall komma ut i ny upplaga för nya barn, men de går fortfarande att beställa fram från bibliotekens magasin. Varje titel börjar med ”Så var det när..” och följer Ola i hans vardag. Böckerna tar på ett lågmält vis upp ämnen som barn och vuxna kan behöva samtala om och många kanske skulle klassa dem som diskbänksrealism. Men de funkar fortfarande och känns inte alls föråldrade eller trista.

En del föräldrar jag talat med upplever nyskrivna bilderböcker som skruvade och lite knasiga. Ofta försöker författarna vränga till språket för att göra det barntillvänt, men det blir bara konstigt, menar de. Kanske är de barn av sitt 70-tal, då språket var vilsamt och grammatiken rätt.

Nu kan vi gotta ner oss i vårt eget årtionde och njuta av våra favoriter från 50-60-och 70-talen. Tre böcker har utkommit med titlarna  Bilderboksretro 50-tal¸Bilderboksretro 60-tal och Bilderboksretro 70-tal, av Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing. Böckerna vänder sig till vuxna som vill väcka sina barnbokminnen till liv. Själv tycker jag det känns lite snopet att inte få läsa en hel berättelse, men förstår att syftet med böckerna är att ge en kommentar till respektive årtionde. Visst är det roligt återknyta till barndomslandet via bilden och få en liten analys såhär efteråt när barndomens tid är förbi. Och att samtidigt frammana den särskilda känslan man fick inför vissa illustrationer.