Skönlitteratur
Detalj från omslag till Jag ska egentligen inte jobba här. Pocketförlaget.

Detalj från omslaget till Jag ska egentligen inte jobba här. Pocketförlaget.

Jag ska egentligen inte jobba här

Publicerat 20 januari 2013 | Av |

Moa är nitton år och vet precis vad hon vill göra med sitt liv. Hon ska bli skådespelare och har just flyttat till Stockholm för att förverkliga sina drömmar. Som en liten parentes- och för att tjäna pengar skall hon jobba på Liljebackens äldreboeende i väntan på att det riktiga livet börjar.

Boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer, är en rolig och ömsint berättelse om en ung kvinna och hennes uppvaknande till ett vuxet liv med ansvar.

Moa kastar sig direkt in i arbetet. Nu ska hon lära sig rutinerna och får gå bredvid den erfarna och självuppoffrande undersköterskan Eva.

Men hon är på intet vis förberedd på det kroppsliga förfallet eller på åldrandets mörkare sidor. Avsvimmad på soffan tas hon om hand av sin kollega efter den första arbetsrundan.

Det stämmer heller inte riktigt med hennes självbild att finnas i denna trista miljö, tillsammans med människor som är på väg bort från livet och kollegor som pratar bantning och aldrig har besökt en teaterföreställning.

Så hela hennes väsen gör uppror mot fulheten i dagrummet, de förutsägbara reproduktionerna på väggarna och färger som skaver mot varandra. ”Det är hit man kommer till slut. Om man får vara med”.

Långsamt erövrar hon de kvalitéer som jobbet kräver. Hon blir vän med några av de boende och tar med sig sin favorit Gullan på längre och längre utflykter utan att be om lov. För ingen tid finns avsatt för att ge de gamla en guldkant på tillvaron.

Den excentriska Elna med mottot ”röker gör jag inte, dricker gör jag inte och fruntimmer är jag själv” blir också en av hennes vänner. Elna har en undulat kallad Gojan som hon balanserar i en bur på rollatorn.

När Moa misslyckas med att komma in på scenskolan är det till Gullan hon går och gråter. Gullan hade ju gjort sitt bästa och under hostattacker och mumsande på lakritsbåtar läst Romeo när Moa skulle träna på sin Julia-roll.

Undan för undan krymper Moas ego och när det andra försöket också går om intet så börjar hon inse att livet finns på Liljebackens äldreboende likaväl som någon annanstans.

Romanen är en verkligt underhållande och skarpögd skildring av en arbetsplats som man inte så ofta möter i litteraturen. Igenkänningsfaktorn är hög för den som liksom författaren arbetat inom långvården. En riktig feel good- och hängmattebok!