Jag är ingen fag hag…

Att vara tonåring känns ibland som en enda lång, svart tunnel som man ska ta sig igenom, oftast utan moppe och definitivt utan bil. Man går igenom den där tunneln för att bli vuxen, som om det är ett mål i sig.

Den andre Will Grayson är som att se ljuset i tunneln lite tidigare än vad man väntat sig.  Romanen är vad som brukar kallas fast-paced, en fin omskrivning av amerikansk high schoolig och pratig som en typisk amerikansk roman. Men i typiskt amerikanska böcker kan man också läsa speldesign för TV-spel när man bara är 16-17 år och det är ett plus skulle jag vilja säga.

Will Grayson är lite nördig, lite mobbad, lite övre medelklass. Hans mål är att ta sig igenom livet och skolan genom att hålla käft. Bästa kompisen Tiny är precis raka motsatsen. En dag går Will, Tiny och kanske-homo-Jane på konsert och under omständigheter, som ingen verkar rå på, så träffar de en annan kille som också heter Will Grayson. Den andre Will Grayson (D.A.W.G) har inga vänner alls, är lite mobbad, är lite lägre medelklass och gillar killar.

För båda Will Graysonarna är Tiny anledningen till att de kommer ut. Will ur sitt ”hålla -käften-skal” och D.A.W.G genom att inleda en kärleksrelation med Tiny.

Det bästa med den här romanen är att i princip alla karaktärer är intressanta och utvecklas.
Nej förresten,  det bästa med den här romanen är att Will aldrig blir riktigt tuff. En annan bra sak är att Tiny tar sig själv på så stort allvar att alla andra också till slut är tvungna att ta sig själva på mer eller mindre allvar. Det är också en bonus att jag börjar gråta i kapitel 17,  men det kan i och för sig bero på att jag samtidigt lyssnar på Bon Ivers låt Holocene.

Fast sen vill jag dansa och fast jag egentligen avskyr musikaler så vill jag gärna se Tiny Coopers musikal. Jag är helt säker på att den är fantastisk.