Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig

Romanen Brighton Rock skrevs av Graham Greene och gavs ut 1938. En filmatisering, baserad på boken, gjordes 2010 och det är om filmen denna text ska handla. Jag har inte läst boken men jag antar att den är lika läsvärd som filmen är sevärd.

Njutningsbara är helt klart skådespelarprestationerna bakom tre av de karaktärer som har de mest framträdande filmrollerna. Sam Riley som Pinkie, en kriminell, uppåtsträvande ung man, som visar upp ett hårt yttre och synes vara ganska känslokall. Andrea Riseborough som Rose, en ung och naiv kvinna med gott hjärta och som lätt kan manipuleras av sin omgivning. Helen Mirren, som Ida, en driftig affärskvinna med kopplingar till vissa kriminella individer men som idogt vill rädda Rose från att råka riktigt illa ut.

Ja, att vara på fel plats vid fel tillfälle visar sig bli olyckligt för Rose. Hon blir ofrivilligt indragen i en händelsekedja som blir både dramatisk och farlig. Den händelse som hon bevittnar får inte avslöjas för utomstående och Rose måste tystas. Men hur?

När det blir heta känslor inblandade i den brutala gangstervärlden, där Pinkie vill bli ledare, kompliceras händelseförloppet i filmen. Det är lätt att ta Roses parti när filmen rullar på och man börjar ana vart det ska leda. När ska katastrofen inträffa eller blir det inte riktigt som man först tror?

Miljön i filmen skildrar ett Brighton med omgivningar i ett nostalgiskt  sextiotalssken. Men det är också ett hårt och osminkat samhälle som visas upp. Filmen ger en naken bild av rivaliserande brottssyndikat kryddat med gripande personskildringar.

Jag kan inte låta bli att försöka jämföra filmen med boken, bara så där lite grann, och slår upp den sista sidan i romanen. Är slutet detsamma här som i filmen? Nja, inte riktigt, faktiskt. Så varför inte låna både boken och filmen på Stadsbiblioteket så du själv kan bestämma vilken som är bäst!