Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Huset med de två tornen" av Maciej Zaremba. Weyler förlag.

Ingrids bästa 2018!

Publicerat 19 december 2018 | Av |

Tre sinsemellan mycket olikartade böcker utgör min bästa-lista i år.

ÅRETS I SÄRKLASS BÄSTA!:

Huset med de två tornen av Maciej Zaremba

Journalisten Maciej Zaremba (född 1951) har i år kommit ut med en oförliknelig barndomsskildring. Språket i boken är något utöver det vanliga, dispositionen raffinerad och innehållet ovanligt engagerande.

Genom att bege sig till Polen och sätta sin tilltro till mer eller mindre ofullständiga arkiv utforskar Zaremba sin släkts nattsvarta förflutna. Likt en blodhund spårar han upp mänsklig ynkedom, nedstiger i helvetet, där han finner prov på vidrigheter av de värsta slag. Inom bokens pärmar ryms också en rad rörande och roande episoder att dra på munnen åt. I synnerhet i bokens första del, som handlar om författarens egen uppväxt.

Maciej Zarembas mamma, pappa och mormor ingick en pakt som innebar att de till varje pris skulle skydda barnen.

Deras söner växte upp i stormens öga, ovetande om de krafter som höll på att slita familjen i stycken.

“Huset med de två tornen” var Zarembas magiska barndomshem, men också det sinnessjukhus, där hans far Oskar Bielawski var sjukhuschef och hans starka, självständiga och vackra mor Lila (senare Elisabeth) psykiater. Mamman vars närhet han så hett åtrådde under en barndom full av barnflickor. När familjen sedan halkade ned ett par pinnhål på samhällsstegen blev det den stränga mormodern som fick hålla ett öga på sina barnbarn.

Pappa Oskar var bra mycket äldre än sin fru, klädde sig i gammaldags golfbyxor, bar monokel samt en klackring med släktens vapensköld ingraverad. Under den kommunistiska regimen hamnade han i onåd och familjen tvingades ut i kylan.

På 1960-talet tog judeförföljelserna åter fart i Polen och när Marciej Zaremba fyllt 18 fick han oväntat reda på att han tillsammans med mamma, mormor och bröder från en dag till en annan blivit statslösa och hade sextio dagar på sig att lämna hemlandet. Att deras mor var judinna var något som bröderna ditintills inte haft minsta susning om(!)

Då författaren sätter fötterna på svensk mark den 30 april 1969 sätter han också punkt för sin otroligt intressanta berättelse. Vågar man hoppas på en fortsättning månntro?

ÅRETS TREVLIGASTE!:

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

Böcker som utspelar sig bland böcker ligger mig varmt om hjärtat. Shaun Bythell är antikvarisk bokhandlare i Wigtown i sydvästra Skottland och det är hans vardag som vi får följa under ett års tid.

Wigtown har trots sitt ringa invånarantal på runt tusen själar ett imponerande antal bokaffärer och antikvariat. Även en årlig litteraturfestival har bidragit till att sätta staden på kartan.

Dagboken är full av roande iakttagelser av charmigt oregerliga medarbetare samt orimliga, buttra, snåla alternativt underbara kunder. Boken är också full av exempel på konstiga förfrågningar och kommentarer. Shaun ger exempel på ovanliga bokbeställningar han fått över internet. Vad sägs om en bok som innehåller busstidtabeller för norra England från 1960-talet? Eller en rafflande titel som “Experiences of a Railway Guard: Thrilling Stories of the Rail”. Bästsäljarna i “The Book Shop” är något otippat just de som handlar om tåg och järnvägar.

Bythell romantiserar ingalunda den antikvariske bokhandlarens tillvaro (även om han tycks hinna läsa en försvarlig mängd böcker under öppettid), utan ger en bild av en tuff bransch, där konkurrensen med nätbokhandeln (Amazon) är mördande. Shaun och hans kollegor har därför tvingats sjösätta en rad okonventionella idéer.

Det är med saknad jag till sist slår ihop boken, lämnar Wigtown och trivsamma “The Book Shop”, bokhandelskatten Captain inräknad.

ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE!:

Mordet på kommendören: första boken: en idé uppenbarar sig av Haruki Murakami

Det känns betryggande att Murakami trampar på i sina väl upptrampade fotspår i sin splitter nya roman. Berättarstilen är bekant: välformulerat och detaljerat utan pråliga utsmyckningar. Berättelsen snirklar sig fram och som vanligt hos Murakami är det omöjligt att avgöra vilken riktning romanen kommer att ta. Bokens otaliga replikskiften utvecklar sig emellanåt till långa filosofiska resonemang. Fristående, egenartade historier göms inne i romanen.

Den försynte namnlöse jagberättaren är porträttkonstnär på 36 år och i händerna på slumpen eller ödet. När hans fru vill skiljas efter 6 års äktenskap hamnar han i kris. Han får hyra en stuga med ateljé på toppen av ett berg utanför Odawara, som tillhör Tomohiki Amada, en berömd konstnär, som nu blivit dement och flyttat in på ett hem.

Vår hjälte grubblar över konstteori, pysslar med hushållssysslor i sin ensamhet och lyssnar på lp-skivor. Opera och klassiskt först och främst. En och annan mystisk kvinna dyker upp i hans tillvaro och försvinner. Murakami blinkar åt sina läsare med sina många referenser till västerländsk kultur. Alltsammans är välbekant.

Romanen cirklar mycket kring den mystiske stenrike herr Menshiki, med sin vita kalufs, som dyker upp från ingenstans, beställer ett porträtt av honom och nästlar sig in i hans liv.

Berättelsen som till en början varit realistisk börjar smygande skifta stil; då andevärlden tar sig för att hemsöka vår hjälte antar romanen formen av spökhistoria. Frågetecknen radar upp sig! Här figurerar ett övergivet brunnsliknande hål i marken, och spöklika pinglande ljud kan höras nattetid. Det visar sig att en idé – det vill säga en slags ande – har sällat sig till vår jagberättare, någon som bara han kan se och tala med.

Romanen är avstressande att läsa och jag känner mig märkligt utvilad när jag slår igen bokpärmarna. Vackra naturbeskrivningar, japansk artighet och eftertänksamhet utmärker romanen.

Romanen kom redan ut 2017 i Japan. Vad jag förstår är det vi i Sverige som valt att dela upp den i två delar. Översättningen står Vibeke Emond för.

Det ska bli intressant att se vad del 2 bjuder på!

Kommentarer inaktiverade.