Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Hundpojken". Bonnier förlag.

Detalj ur omslaget till "Hundpojken". Bonnier förlag.

Hundpojken

Publicerat 27 september 2011 | Av |

Gränsen mellan människa och djur är väl glasklar, eller? Vad som händer när en människa blir upptagen i en djurflock har fascinerat oss i århundraden. Kiplings Mowgli levde gott i sin djungel tillsammans med de mysiga djuren. Den australiensiska författaren Eva Hornung problematiserar på ett annat sätt det övergivna barnet.

Rudyard Kiplings Mowgli levde gott i sin djungel tillsammans med de mysiga djuren i Djungelboken. Den australiensiska författaren Eva Hornung (översättning: Anna Sandberg) problematiserar på ett annat sätt det övergivna barnet i boken Hundpojken.

Den fyraårige pojken Romotjka vaknar i en tom och övergiven lägenhet. Mamma är borta och han hör fylleslagsmål och bråk någonstans ifrån. Men han tror ju att mamma skall komma tillbaka och kryper ner mellan filtarna och försöker hålla värmen. Men inget händer och hungern driver till slut ut Romotkja på gatan.

Människor strömmar förbi, var och en hem till sig och sitt. Ingen lägger märke till en övergiven pojke; förmodligen ingen ovanlig syn på gatorna i Moskva.

Men så möter Romotjka en flock hundar. Försiktigt försöker han närma sig och slår följe med dem till en övergiven kyrkoruin, där de har sitt bo. Flocken leds av en alfahona med valpar och till sist låter hon den uthungrade, frusne pojken dia.

Nu har Romotjka en hundmamma, Mamotkja, som accepterar honom som en i valpflocken. Hon slickar honom och han njuter av hennes närhet. Valparna får namn efter sina färger, nu är de hans syskon! Snart skärps hans sinnen, han måste ju ingå i flockens arbetsgemenskap och leta rätt på mat. Så har också Romotjka en människas fördelar, han kan tigga mat hos en restaurangägare och sträcka ut handen efter allmosor; han kan klia Mamotjka när han diar.

Romanen är en imponerande skildring av hundflockens psykologi och kroppsspråk. Författaren måste själv ha levt med hund eller studerat hundar på nära håll för att kunna sätta ord på det sociala samspelet.  Det är också en prestation att så väl skildra hur pojken långsamt blir en hundpojke. Fortfarande minns han sagor från sin tid bland människorna, men när han försöker berätta för sin hundsyster kan hon inte ta till sig det. Lite vemodig blir han, som att lämna ifrån sig det allra sista och viktigaste av sin mänskliga tillhörighet, ordet.

Inte heller får man vara äckelmagad när man tar del av hundarnas dagliga jakt på något ätbart och skildringarna av vad Romotjka sätter i sig är på gränsen till vad man uthärdar.

En läkare hittar efter ett par år Romotjka, som blir ett givet material för psykologisk forskning. Till sist segrar medkänslan och Romotjka blir adopterad av henne och kommer tillbaka till en mänsklig familj.

Skildringen av pojken som försöker hitta sin plats i valpskaran ställer en del existentiella frågor på sin spets. En hund eller ett djur gör bara vad det måste. Som att hundmamman en vinter biter ihjäl sin andra valpflock och äter upp dem, eftersom ingen annars skulle överleva. I hundflocken finns inget utrymme för känslor som inte gagnar överlevnaden.

Men vad är det för en tid som tillåter att barn växer upp på gatan, synligt för alla under miserabla omständigheter? Det mänskliga samhället borde ju trots allt inte regleras av ett instinktsbeteende. Att hemlösa barn far illa  är en verklighet i Moskva och det kusliga är att berättelsen skulle kunna vara sann.