Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Hjärtesorger och vedervärdigheter". Nya Doxa förlag.

Hjärtesorger och vedervärdigheter

Publicerat 19 februari 2015 | Av |

Att läsa Agneta Horns memoarer är som att få tillgång till ett titthål rakt in i vår okända historia. Läs en äkta redogörelse från 1600-talets Sverige på begriplig svenska!

I stormaktstidens praktfulla slottsgemak möter vi Agneta Horn, en stridbar och okuvlig – för att inte säga odräglig – kvinna med ett horn i sidan till de flesta av sina släktingar. Inom bokens pärmar ryms också en unik ögonvittnesskildring av vardagen i fält under trettioåriga kriget.

Det kom att dröja ett kvarts årtusende innan Ellen Fries, 1885, uppmärksammade Agneta Horns memoarer i gömmorna på universitetsbiblioteket i Uppsala. Flera utgåvor av levnadsteckningen gavs ut under förra seklet. 2012 var det Anne Brügges tur att ge sig i kast med att tolka och modernisera Agneta Horns text till begriplig svenska i en illustrerad utgåva med titeln: Hjärtesorger och vedervärdigheter: Hur Gud alltid har hjälpt mig.

Agneta Horn kom till världen 1629 i Riga, på andra sidan Östersjön. Två år senare gick hennes mor bort i pesten. När Agnetas far gav sig ut i kriget fick två pigor i uppgift att se till hans två barn. Syskonen fick inte bara svälta utan blev också misshandlade:

när det föll dem (pigorna) in att bli arga så vågade de sig på att slå oss med ris, så att vi såg ut som flådda ekorrar”.

Agnetas lillebror Axel dog, endast ett år gammal, av vanvården.

Inte många kunde mäta sig med Agneta Horn när det gällde börd och förbindelser. Hennes far Gustaf Horn var greve, generalguvernör av Livland (delar av nuvarande Estland och Lettland), fältmarskalk och riksråd. Agnetas morfar var ingen mindre än Axel Oxenstierna, rikskansler och Sveriges mäktigaste man.

Likväl skickades Agneta Horn som en tiggare från slott till slott. Allra mest avskydde hon sin ”skräcködla” till faster, Ebba Leijonhufvud, som tycktes motarbeta sin brorsdotter i allt. När Agneta fyllt sexton, var det hennes fars önskan att – på grund av hans fördelaktiga släktförbindelser – få en ung man vid namn Erik Sparre till svärson. Agneta avskydde friaren meddetsamma och visade detta handgripligen, bland annat genom att kasta varmt vax på honom. Så var hon också förälskad i en annan:

En brav soldat vill jag ha och inte en sådan där som han är.”

Officeren, som Agneta hade i tankarna, hette Lars Kruus. I en tid då kvinnan förväntades lyda sin ”herr far” och resonemangspartier var normen, propsade Agneta på att, trots allt, få följa sitt hjärtas röst. Hon lyckades – efter ett par år – med lika delar list och envishet att driva igenom sin vilja och romansen med Kruus fick ett lyckligt slut. 1648 hölls ett storslaget bröllop.

Efter bröllopet följde Agneta sin man ut i kriget, till Tyskland och Polen. Krigsmän kunde vara hemifrån i åratal och det var inte ovanligt att hela familjen slog följe med dem ut i fält. Sitt efternamn behöll Agneta, enligt tidens sed, även efter giftermålet. Hon fick leva i 43 år och dog som välbeställd änka.

I memoarerna möter vi en levande människa, som berör oss över tiden med sin starka personlighet, sitt mustiga språk, sin humor och sina rappa repliker. Samtidens bruk att ideligen blanda in Gud stör läsningen till en början, men det är begripligt att man i en brutal tid behövde en bergfast gudstro att stötta sig mot.

Det är fascinerande att notera att människan – oavsett sekel – är sig lik. Det var inte de händelser vi läser om i historieböckerna som upptog Agnetas tankar. Tyngdpunkten i berättelsen ligger i stället på vardagslivets förtretligheter, som de gräl och intriger som Agnetas kvinnliga släktingar med liv och lust ägnade sig åt. Vi får också följa med på strapatsrika resor och utflykter med skenande hästar och kapsejsande båtar samt ta del av sjukdom och ond bråd död. Att läsa Agneta Horns memoarer är som att få tillgång till ett titthål rakt in i vår okända historia.