Arrangemang, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Historien om Quiet Dell": Forum bokförlag.

Historien om Quiet Dell

Publicerat 4 augusti 2015 | Av |

I depressionens U.S.A. specialiserade sig Cornelius Pierson, Harry F. Powell – eller vad han nu valde att kalla sig – på att sol-och-våra änkor. Vår svenske Raskenstam framstår som rena svärmorsdrömmen i jämförelse.

Till Piersons offer hörde Asta Eicher och hennes tre barn, som år 1931 hittades nedgrävda i Quiet Dell, en liten håla i West Virginia. Jayne Anne Phillips målar i sin senaste roman Historien om Quiet Dell upp ett så levande porträtt av familjen Eicher att jag under läsningen vill skrika till Asta Eicher att hon ska akta sig för Mr. Pierson, som hon brevväxlat och byggt luftslott med en tid.

Sedan familjen hamnat i ekonomiska svårigheter hoppades Asta att en – enligt äktenskapsannonsen – välbärgad, medelålders gentleman skulle bli räddningen för henne och hennes barn. Eftersom familjen fortfarande bodde ståndsmässigt, så kände inte Pierson till att Asta var skuldsatt upp över öronen.

Morden i Quiet Dell väckte enorm uppståndelse på sin tid. Pressen slog upp historien stort och horder av människor kom vallfärdande till brottsplatsen från vida omkring. Jayne Anne Phillips, som själv har vuxit upp i trakten, minns att hennes egen mamma berättade att hon som sexåring bevittnade hur allmänheten försåg sig med souvenirer från gården där Eichers och ytterligare en kvinna hittades nedgrävda. Jag uppskattar att boken innehåller insprängda tidningsurklipp och fotografier på de inblandade.

Romanens uppdiktade huvudperson Emily Thornton är ansedd journalist på ”Chicago Tribune” och helt underbar. Hon är emanciperad, okonventionell, intelligent och empatisk. Tillsammans med – den likaledes påhittade – fotografen Eric Lindstrom intervjuar Emily alla inblandade, övervakar rättegången mot Pierson och försöker bringa klarhet i vad som hänt. Hon engagerar sig känslomässigt djupt i fallet; i synnerhet barnen blir nästan levande för Emily.

Författaren väjer inte för tillvarons mörkare sidor. Kanske kan man invända att romanen tenderar att bli väl sentimental mot slutet och att Emily är en smula osannolik, men å andra sidan behövs en ljusgestalt för att i viss mån försona det förflutna. En sak är säker, Asta och hennes barn Grethe, Hart, Annabel samt bostonterriern Duty kommer jag inte att glömma i brådrasket.

 

Kommentarer inaktiverade.