Facklitteratur, Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Den färglöse Herr Tazaki". Norstedts förlag.

Detalj ur omslaget till "Den färglöse Herr Tazaki". Norstedts förlag.

Haruki Murakami – snuvad på Nobelpriset, men älskad!

Publicerat 5 november 2014 | Av |

Haruki Murakami är författarnas Greta Garbo. Han skyr allt vad rampljus heter och lär ha sagt att han drömmer om att – likt Toru Okada i den fantastiska romanen ”Fågeln som vrider upp världen” – få dra sig undan till en torrlagd brunn.

Haruki Murakami, som fyller sextiofem nästa gång, debuterade som författare när han fyllt trettio. Tidigare drev han jazzklubben ”Peter Cat” (Murakami och katter är ett kapitel för sig) i Tokyo, som har fått bidra med stoff till hans omfattande litterära produktion.

Inte långt efter författardebuten började Murakami intressera sig för löpning: ”Löpningens essens, dess kärna är att man anstränger sig till det yttersta inom sina begränsningar. Det är en metafor för själva livet – och för mig även för skrivandet.”

Författaren springer en mil varje dag och minst ett maratonlopp per år. I sin sympatiska självbiografi Vad jag talar om när jag talar om löpning beskriver han sina smärtsamt spända muskler, sin svettiga, åldrande kropp, jämför olika modeller av löparskor men släpper oss aldrig riktigt in på livet.

Bokens besynnerliga titel anspelar på Raymond Carvers novellsamling What we talk about when we talk about love. Murakami är influerad av västerländsk litteratur och har översatt sina favoritförfattare John Irving, Raymond Carver, F. Scott Fitzgerald med flera till japanska. Långa tider har han bott utomlands, bland annat i USA, Hawaii och Italien, men i sina böcker väljer Murakami att hålla sig på hemmaplan, även om han i den senaste överraskar oss med en liten avstickare till Finland.

Ledmotivet i Murakamis senaste roman, Den färglöse herr Tazaki, är ”Le mal du pays”, ett stycke för piano av Franz Liszt. Murakami själv älskar musik, i synnerhet jazz och klassisk, vilket avspeglar sig i hans romaner och novellsamlingar. Att Murakami är en passionerad – närmast besatt – samlare av LP-skivor är en av de få personliga upplysningar som vi får ta del av i Vad jag talar om när jag talar om löpning.

Tsukuru Tazaki, huvudperson i Den färglöse herr Tazaki, har du kanske redan träffat som läraren K i den charmiga Sputnikälskling. De är inbundna unga män som lever egendomligt stillastående och isolerade liv i mångmiljonstaden Tokyo. Inte för inte har Murakami tilldelats ”Franz Kafka-priset”. Romankaraktärerna är skriande ensamma, kärlekstörstande och sexhungriga. De lagar mat, stryker, lyssnar på musik och går på restaurang där de för ändlösa samtal. Slumpen spelar stor roll i deras liv. Typiskt för Murakami är också att han fogar in märkliga, ofta drömlika, berättelser inuti sina berättelser.

Titeln Den färglöse herr Tazaki syftar på att Tsukuru är den ende i det sammansvetsade kompisgäng han tillhörde i hemstaden Nagoya, som inte har ett förnamn som till betydelsen innehåller en färg. Det får honom att uppleva ett obestämbart utanförskap och en rädsla för att bli utfryst. När Tsukuru flyttar till Tokyo för att studera till ingenjör blir han också mycket riktigt – brutalt och utan förklaring – bortstött. Helt förkrossad är han en hårsmån från att ta sitt liv, men lyckas på något sätt förtränga traumat och gå vidare.

När en ny kärlek kommer in i Tsukurus liv ställs han inför ett ultimatum. Vill han att den sofistikerade Sara Kimoto ska bli mer än en vän, så måste han, en gång för alla, göra upp med sitt förflutna – ”Dom där fyra som sitter klistrade på ryggen på dig” – och ta reda på vad som egentligen hände för många år sedan. Detta är bokens stora mysterium, som gör att vi effektivt sugs in i berättelsen och vägrar lägga boken ifrån oss förrän vi läst den sista sidan.

Den färglöse herr Tazaki är en stillsam och vemodigt finstämd historia om ensamhet och vänskap utan den humor och de magiska inslag som oftast kännetecknar en bok av Murakami. Läs den!