Arrangemang

Harriet Löwenhjelm. Foto: Ulf von Konow.

Detta evenemang har varit och är inte längre aktuellt.

Harriet Löwenhjelms dikter

Publicerat 13 mars 2018 | Av |

Jag har ärvt ett slitet exemplar av Harriet Löwenhjelms dikter, en nionde upplaga från 1949 som jag då och då genom åren läst och bläddrat i. Det är nu 100 år sedan Harriet Löwenhjelm dör i sviterna av en lungtuberkolos på Romanäs sanatorium i Tranås.

Hon är 31 år gammal och har publicerat diktsamlingen Konsten att älska i en liten upplaga för vänkretsen. Men Löwenhjelm var mer kreativ än så, innan sin död lämnar hon hela sin litterära kvarlåtenskap till vännen Elsa Björkman-Goldschmidt som nio år senare publicerar Dikter av Harriet Löwenhjelm på Norstedts förlag, vilken får ett enormt genomslag.

I dag är diktaren och bildkonstnären Harriet Löwenhjelm oförtjänt bortglömd.  Jag läser dikten Jakt på fågel – ”Tallyho, Tallyho jag har skjutit en dront en dront har jag skjutit med luntlåsgevär” och minns att Boel Hackman som skrev biografin Jag har skjutit en dront (2011) menar att Löwenhjelm genom dikten strävade efter att göra det omöjliga – att ständigt behöva slåss för sin originalitet, egensinnighet och sin egen känsla av utanförskap. Att skjuta drontar är ju en omöjlighet eftersom de är utdöda. Boel Hackman kom delvis att förändra bilden av den världsfrånvända adelsflickan som inte ville bli stor, en bisexuell outsider och rebell som gick en tragisk död till mötes.

Jag läser en av hennes sista dikter:  ”Tag mig ­ håll mig ­ smek mig sakta / famna mig varligt en liten stund / gråt ett grand för så trista fakta / se med ömhet mig sova en blund”. Det är Löwenhjelms suggestivaste och sorgligaste dikt, skriven mot slutet när hon inte har långt kvar att leva.

I år kommer en unikt vacker collagebok, Harriet Löwenhjelms värld, skriven av Harriet Löwenhjelm-sällskapets ordförande Mattias Käck. Med svartvita och sepiafärgade fotografier av bland andra Ulf von Konow, dikter, konstverk och brev, dagboksanteckningar och minnesbilder utgör boken en mosaik av skärvor ur Harriet Löwenhjelms korta liv, där konst och liv korsbefruktar varandra just där det bränner till som mest.

Mattias Käck upptäckte Löwenhjelm under sin uppväxttid i Tranås, när han under en friluftsdag i gymnasiet valde att vandra och för första gången hittar till Romanäs sanatorium. Han får då höra historien om den unga konstnären och diktaren som dog ung, och med sitt nyvaknade intresse för litteratur börjar han läsa dikterna och fastnar för hennes formuleringskonst och levande texter.  

Den 22 mars poesisamtalar Mattias Käck om Harriet Löwenhjelm på Stadsbiblioteket Göteborg. Han kommer främst att uppehålla sig vid dikten Bön om våren som finns att läsa i Harriet Löwenhjelms bönbok från 1920. Dikten finns också tonsatt av Stina Nordenstam på skivan Efter regnet 2016 med Freddie Wadling.

Diktsamlingen finns också att läsa i sin helhet på litteraurbanken.se 

Bön om våren

Nu tider nattluften vårlig och klar,
ty gryningen varslar han redan,
men allra överst på himmelen far
en bleklagd måne i nedan.

Ty Gud haver skänkt oss sin signade vår
och snön han töar i ljuset. 
Fast allt, som tinade upp igår,
i natt ligger åter fruset.

Och var jag en älg eller var jag en lo,
som löper i villande skogen.
Men nu är jag en mänska, som mistat sin ro
och lossat av rätta fogen.

Då blir det väl bäst till att sätta sig ned
och låtsa nöjder och glader
och önska sig endast hjärtats fred
som nådaskänk av Gud Fader.

Men hjärtats fred kan en aldrig få
om en inte vill redligen sträva.
O gode Gud!  Låt hasteligen gå
den tiden jag haver att leva –