Handbok att bära till en dräkt

Jag älskar titeln på den här diktsamlingen, Handbok att bära till en dräkt, det får mig att tänka på stil och mode. Är det en handbok i vett och etikett?

Men omslagsbilden av konstnären Anni Leppälä signalerar något annat. På bilden ser vi ett barn med svallande rött hår sitta på en grov allmogebänk, hon bär en blå sidenklänning med vit spetskrage, barfota med benen lite lätt isär och med händerna vilande i knät, ljuset kommer in från vänstra sidan och tittar man väldigt noga kan en se att övre delen av huvudet är en mask som är fäst bakom öronen. 

I Handbok att bära till en dräkt, som är den första diktsamlingen på nio år, befinner sig diktjaget i sin uppväxtmiljö Jakobstad i Österbotten, ett ”igenvuxet” barndomshem –

Där sitter släkt och dricker mineralvatten, bubblorna virvlar, jag dras under ytan, handlar snabbt och effektivt.

Trots den till synes privata miljön är det här är ingen personlig skildring. Det är som om diktjaget är rädd för att blottlägga sig, ett led i det är jagets fokusbyte, ”Jag” blir ”du”, ”hon” och ”vi” vilket gör jaget anonymt och som flickan på bilden gömmer det sig bakom masker och kostymer. Jaget byter ständigt skepnad och det är säkert ett stilgrepp. Hon är ”regissör, scenograf, arkivarie, turist, handboksförfattare, mor och barn, dotter, voyeur, följeslagare och sökare”. Även omgivningen transformeras, det enda stabila är miljön som genomgående är lantlig och robust, liksom omslagets allmogerum.

I detta mångfacetterade tillstånd får diktjaget en dräkt som ”mor” sytt om – inte för att passa på flickans kropp utan för att tvinga in kroppen i en skuren modell som anses passande. Kroppen kläs liksom ovanpå det rörelsehindrande snörlivet. ”Vi bör lära oss dräktens rörelser” heter det. Den beroendeframkallande relationen till modern ”som placerar dig mellan dina tummar…släta ut ditt ansikte..” men diktjaget känner inte igen sig i detta barn längre. För att bli självständig behöver hon själv bli en mor ”om det fanns ett barn ett filter mellan mor och mig” eller ett annat filter är orden ”Blir jag ingen mor, får jag ord”. Att genom orden och dikten frigöra sig att gestalta och konstruera sin identitet. I Handbok att bära till en dräkt använder poeten ord och språk som hör hemma i ett dräktskapande. Tillvaron beskrivs och delas upp små delar. Så här kan det låta:

Handboken: Är du här än?

(reciterar, rekommenderar): Denna flod denna stad denna stad och denna stad.

Denna boulevard. (En flanör passerar.)

Du lär dig bära så lätta ulstrar, att du blir i rörelse, ett år böjs du runt en krök, ett år runt

En annan, långsamt, vindlande, fortsätt, luta, fall, stig upp, fortsätt, buga, böj, bänd, lirka.

Är du denna kväll i denna byggnad? Jag letar i bensinstationskafeteriorna. Men floder, ryggstöd, är i vägen. (Slå upp var du var denna kväll under VÄXTLIGHET.)

                    Jag: Gör vad du vill med mig ikväll.

Det här är en diktsamling som bär på många metanivåer brukar en tala om inom litteraturvetenskapen. Det betyder ungefär att nivån ligger ett steg upp, ett fågelperspektiv där en frågar sig hur något fungerar i ett större sammanhang. I det här fallet är boken kanske en metatext som handlar om själva skapelseprocessen. Kritiker har bland annat kallat diktsamlingen för en ”labyrintisk vandring”.

Diktsamlingen är också full av referenser till konst; Edward Hoppers tavlor nämns, till exempel den kända målningen Nighthawks, en oljemålning från 1942 som porträtterar ätande människor i en storstad en natt. Lyrik; Edith Södergrans dikt Ingenting finns med. Gripenberg har även hämtat inspiration från fotografen Cindy Sherman.

Catharina Gripenberg debuterade 1999 med diktsamlingen På diabilden är huvudet proppfullt av lycka, och är förutom poet också redaktör på Ellips förlag. Hon har fått flera priser, bland annat Yles lyrikpris Den dansande björnen 2008, Gerard Bonniers stipendium 2013 och Längmanska kulturfondens pris 2013.
2016 tilldelades Catharina Gripenberg SR-lyrikpris för Handbok att bära till en dräkt med motiveringen:

med en sällsynt språklig vighet guidar oss till ett barndomslandskap där allt är möjligt. På sidor späckade med föremål och förmaningar släpper poeten lekfullt loss orden, inventerande de yttre och inre rummen med en molande melankoli i botten. Här vrids och vänds på existensens sömmar med en sprudlande nyfikenhet som får oss att se tingen med nya ögon.

Vill du höra mer om Catharina Gripenberg är du välkommen till poesisamtal. Samtalsledare är Lars Gustaf Andersson, författare, kritiker och professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.