Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "H som i hök". Brombergs förlag.

H som i hök

Publicerat 16 februari 2017 | Av |

Med jämna mellanrum vill besökare ha tips på en riktigt bra bok, den bästa du läst. Då är det lätt att man försöker slingra sig. Det finns ju gott om bra böcker, men den BÄSTA!!?? Nu har jag hittat Helen Macdonalds magiska självbiografi och jag tror jag vet vad mitt svar blir nästa gång någon ber mig om en riktigt, riktigt bra bok.

Helen Macdonald är författare, poet och historiker vid universitetet i Cambridge samt inte minst passionerad falkenerare. Hennes prisbelönta H som i hök är en bok med många bottnar, som nuddar vid de stora frågorna i livet. Det är en bok om en kvinna mitt i livet som förlorar en älskad far. Men den handlar också om Helens uppväxt som ensamt, fågeltokigt barn. Om en livskris och galenskap. Om ensamhet. Om depression. Om rovfåglar! Om att förlora allt och om att hitta tillbaka. Om allt detta och på samma gång en hisnande vacker bok.

När Helens pappa Alisdair Macdonald –  den framgångsrike Fleet Street-fotografen – knall och fall dör i en hjärtattack beslutar Helen sig för att ”manna” en duvhök, den allra mest svårtämjda av rovfåglar. För 800 pund skaffar hon sig en duvhöksunge från Nordirland, som hon ger namnet Mabel.

Två enorma ögon. Mitt hjärta tar ett skutt. Hon är ett trolleritrick. En reptil. En fallen ängel. En grip från de illuminerade sidorna i ett bestiarium. Någonting lysande och oåtkomligt, som guldkorn som faller genom vatten

I sällskap med tjocka luntor i falkenerarkonsten drar Helen sig undan från världen och finner frändskap med sedan århundraden döda falkenerare. Hon lusläser författaren T.H. Whites bok The Goshawk med inlevelse. Parallellt med Helens tålmodiga träning av Mabel får vi följa Whites tämjande av duvhöken Gos på 1930-talet. White visar sig vara sadist och hans behandling av Gos fyller både Helen och mig med vämjelse. Likafullt verkar hon besatt av Whites livsöde, som upptar en försvarlig del av bokens sidor.

Helen identifierar sig mer och mer med sin rovfågel och upplever andra människor som hot. Tillsammans gör de sig osynliga för omvärlden. Med stigande intresse följer jag det rörande samspelet mellan henne och Mabel. Men Helen måste också hitta ett sätt att förhålla sig till hökens dödande, dess blodtörst och brutalitet. Detta ger henne mycket huvudbry och hon försäkrar sig om att bytena i form av kaniner, fasaner och duvor åtminstone är döda innan Mabel tillåts ta sin första tugga.

När det är dags för höken att premiärflyga utan lina blir spänningen nästan olidlig!

Årstiderna avlöser varandra och långt om länge kommer så dagen då Helen och Mabel dristar sig ut bland folk igen. Bandet mellan människa och hök består, men den fullständiga identifikationen är tack och lov bruten.

Plötsligt slår det mig hur mycket den brittiska falkenerarkonsten har förändrats sedan Blaines och Whites dagar. På deras tid var det en hemlighetsfull, aristokratisk sport för officerare och gentlemän. I Tyskland hade den gett näring åt de förfärliga drömmarna om ett uppdiktat ariskt förflutet. Och ändå satt vi här nu med våra olika bakgrunder. En snickare med ett förflutet i ett mc-gäng, en djurskötare och före detta soldat, ytterligare två djurskötare, en elektriker samt en förutvarande historiker. Fyra män, två kvinnor, två örnar, tre falkar och en duvhök. Jag tar en klunk cider direkt ur flaskan och känner med ens att jag inte kunde ha önskat mig bättre sällskap.

Läs H som i hök, en bok som rymmer så fantastiskt mycket och är så skickligt komponerad och elegant skriven! Inte heller liknar den någon annan bok jag läst; den är helt enkelt unik. Och magisk!