Facklitteratur

Foto: Jacob Forsell

”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Publicerat 12 september 2015 | Av |

Jag kan inte låta bli att tänka på Tengil och Riddar Kato när jag läser Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Jag frågar mig om hon överhuvudtaget hade kommit på tanken att skriva Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio utan erfarenheten av andra världskrigets ondska i bagaget och med ”förebilder” som Hitler, Stalin och Mussolini.

Astrid blev, i likhet med så många andra, tagen på sängen när kriget plötsligt var en realitet: ”O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag!”

Från sin utkikspunkt i Vasastan agerar Astrid Lindgren krigskorrespondent. Trots att hon vid denna tid bara är lite över trettio känner vi igen hennes välbekanta ordvändningar, humor, varma hjärta och trygga bondförnuft i Krigsdagböcker 1939-1945. Tonen är genomgående lättsam och ironisk, det allvarsamma innehållet till trots.

Boken är ett riktigt praktverk (som väcker habegär!) fylld med insprängda tidningsurklipp och fotografier ur det Lindgrenska familjealbumet med mera. Jag kommer på mig själv med att inte kunna låta bli att bläddra hej vilt och läsa lite här och lite där.

Vi lär känna direktörsfamiljen Lindgren tämligen väl och upplever krigets vardag med ransonering (Astrid rycks med av hamstringshysterin), dyrtid, ryktesspridning, förbud mot privat bilkörning, det onda samvetet gentemot brödrafolken i Finland, Norge och Danmark, rysskräcken, vargavintrarna, den aldrig sinande strömmen av flyktingar och den tilltagande krigströttheten.

Astrid nedtecknar vad familjen äter och det verkar sannerligen inte ha gått någon nöd på Lindgrens. Till på köpet får de matpaket från Vimmerby. Astrid oroas över dottern Karins klena hälsa. När maken hoppar över skaklarna flyttar kriget för en tid innanför väggarna på Dalagatan 46.

Från och med 1940 arbetar Astrid med hemlig brevcensur – ”snuskjobbet” som hon skriver – och får därigenom information om sådant som inte kommer allmänheten till del. Man märker att hon är tidigt upplyst om till exempel judarnas omänskliga situation och hennes ”hjärta blöder”. I dagboken citerar Astrid hela avsnitt ur brev som hon ångat upp under sina sena kvällspass på Postcensuren.

När jag lägger ifrån mig Astrids bok är jag fylld av inspiration att påbörja min egen ”Fredstidsdagbok” bestående av omvärldsbevakning kombinerat med privata notiser. Första steget blir att införskaffa en stilig anteckningsbok!