Detalj ur omslag till "När jag var osynlig". Forum bokförlag.
Läs en gripande och rolig biografi!
Tänk dig att du vaknar upp som efter en dvala och långsamt kommer tillbaka till verkligheten. Du försöker röra dig men det är omöjligt. Snart uppfattar du allt som händer men kan inte kommunicera med andra.
Ungefär så var det för Martin Pistorius. Han blev sjuk som tolvåring och läkarna kunde inte förklara vilken sjukdom han drabbats av. De kunde inte heller hejda den och han blev alltmer orörlig och okontaktbar. När Martin efter några år kommer till medvetande kan han först inte kommunicera och det tar cirka tio år innan hans vårdare och familj förstår att han är medveten om sin omvärld och kan tänka och känna som före sjukdomen.
Det är Martin själv som för talan i När jag var osynlig och genom honom får vi möta hans vardag, både yttre och inre. Vi lär känna hans familj och livet på vårdinstitution. Vi tar del av dagdrömmar, en av strategierna han använder för att stå ut, och hur han minutiöst iakttar världen runtomkring. Det är både tankeväckande, vackert, roligt och ibland motbjudande.
Vackert när Martin berättar om sin pappa som aldrig, aldrig gav upp om sin son utan alltid kämpade för att han skulle få ett så bra och normalt liv som möjligt. Roligt när han återger samtal mellan vårdare om deras äkta män, eftersom ingen tror att Martin förstår pratar de som om han inte vore där.
Motbjudande, när han skildrar hur andra vårdare begår sexuella övergrepp eller behandlar de intagna nedvärderande och kränkande. Fascinerande och tankeväckande när Martin äntligen får möjlighet att kommunicera med omvärlden via datorn. Plötsligt efter åratal av att andra fattat beslut åt honom och skött hans vardag förväntas han nu ha en egen vilja. Han ska fatta små och stora beslut och inte bara vara passiv. Jag har inte funderat på att det är så att man faktiskt tränar sig i att bestämma över sitt eget liv. Eller hur självständighet påverkar våra drömmar och tankar om livet.
Den här boken är drabbande på många olika sätt. Det borde vara självklart att vi ser alla människor som individer, men ibland kanske vi faller i fällan att se förbi människor som inte verkar ”vara med”. Det vill jag aldrig göra igen. Det är lätt att avfärda någons liv som mindre värt, eller hopplöst. Men då kanske vi missar vad som behövs för att göra det värt att leva. Och om man ignorerar en person som har problem med att kommunicera kan man missa någon som är lika klok och rolig som Pistorius verkar vara. Det vore synd för ens egen del!
Bibliotekarie, har jobbat med barn och unga i många år men snart hittar ni mig mest på Specialmedia. Jag är en periodläsare, drabbas jag av en bok läser jag ”allt” av den författaren eller i den genren. Läser gärna om, och om igen. Återkommer alltid till favoriten Jane Eyre av Charlotte Brontë. Är storkonsument av superhjältefilmer och choklad.
