Going postal

Going postal är den trettiotredje romanen som utspelar sig på Discworld, eller Skivvärlden, som är Terry Pratchetts (1948-2015) mest kända skapelse och odödliga bidrag till litteraturen och fantasylitteraturen. (Han blev också dubbad riddare för sitt bidrag 2009) Skivvärlden är rund och till formen en platt skiva (en anar möjligen en varm men vass blinkning till Flat earth-konspirationsteorin) och står på fyra elefanter som i sin tur står på en gigantisk sköldpadda (vid namn A’Tuin) som simmar genom världsrymden. Många av böckerna utspelar sig i eller runt staden Ankh-Morpork, en plats full av föroreningar, oväsen, brott och lurendrejare men också en hel del, beska såväl som obeska, sanningar om oss.

Ända sedan första Discworld-boken, The colour of magic (på svenska Magins färg), från 1983 har Pratchett befolkat och byggt ut Skivvärlden till ett allt större och större bygge som bland annat innefattar böcker om stadsvakten, häxorna, trollkarlarna, magiuniversitetet samt DÖDEN (som alltid pratar i versaler) men i Going postal handlar det alltså om Postverket.

Skojaren och skurken Moist von Lipwig får ett val. Han ska hängas för sina under lång tid ansamlade brott men får möjlighet att välja att få leva vidare och sparka igång Ankh-Morporks nedgångna postservice. Boken inleds med den roligaste avrättningsscen jag någonsin läst. (Möjligen också den enda roliga men i vilket fall…) Det visar sig att då Moist intar sin nya roll som postchef att Postverkets nedgångna byggnad är proppfull med outdelade brev som övervakas, helt enligt reglementet, av minst sagt inbodda brevbäraren Grot och hans assistent Stanley, som samlar på stift. Så var börja om inte med att dela ut post som postades för decennier sedan?

Men som den skurk han är försöker Moist istället fly men blir snabbt infångad av Mr. Pump, en golem av lera med glödande ögon, som i flera hundra år jobbat i botten av en brunn med att pumpa vatten till staden (så, alltså därav namnet). Mr. Pump är Moists uppmärksamme övervakare och en sträng men inte ovänlig sådan.

Allteftersom boken skrider framåt samlas det på fler karaktärer som tillsammans bildar den anrättning som är så typisk för Terry Pratchett – som huvudrätt och efterrätt på samma gång – en har roligt då en läser men berättelserna är djupare än så och träffar ibland där det gör ondast. Ett bra exempel är romanen Snuff (den trettionionde i ordningen) som handlar om rasism och handeln med slavar, om andras lidande och om vår relation till andra varelser. Humor kan ibland vara rätt väg att gå för att prata om och synliggöra allt det elände vi människor utsatt, och utsätter, varandra, och andra, för. Men har en tur så finns en Terry Pratchett där för att ta vår hand och leda oss genom det hela med vettet i behåll.

Ok, en bok till för att jag inte kan låta bli – Small gods (bok nummer tretton – på svenska Små gudar) är en annan höjdare där religion får sig en ganska vänlig men rejält hård tackling. I denna finns för övrigt också förespråkare för den kätterska tanken att jorden är rund och rör sig i bana runt solen (vilket den alltså inte gör!).

Det går bra att börja läsa böckerna om Discworld från första boken och läsa sig kronologiskt framåt men, vågar jag påstå, det går lika bra att börja med vilken som helst. Det är så jag gjort (vill minnas att jag började med Mort – bok nummer fyra – om DÖDEN) och det har funkat gott nog för att lära mig älska Discworld och alla som bor där. Även DÖDEN.

Vi har många e-böcker på engelska av Terry Pratchett i appen Libby. Klicka här för att se alla. (Och som en bonus finns en riktigt trevlig filmatisering, med klassisk matinékänsla, av Going postal att se här.)