Genialt och iskallt
Almodovars senaste skapelse är en nattsvart skildring av övergrepp, identitet, makt och våld. Antonio Banderas spelar en skräckinjagande kirurg driven av hämnd och ett begär att skapa den, för honom, perfekta människan. Det är skitläskigt.
Pedro Almodovar är en av Europas främsta stjärnregissörer, hans filmer handlar ofta om kvinnor och mödrar, de är passionerade och känslofyllda med en stor dos humor. I Almodovars senaste film, The Skin I Live In, tar han en mycket mörkare ton, han beskriver den själv som ”en skräckfilm utan skrik och skrämseleffekter”.
Filmen växlar mellan olika berättelser och tidsperioder, i den ena håller den spanske kirurgen Robert Ledgard (en fantastisk och karismatisk Antonio Banderas) på att utveckla en artificiell hud, fullständigt immun mot brännskador och insektsbett. Han är besatt av ansiktets vikt för den egna identiteten, som enligt honom bor i andras ögon, vår identitet skapas främst av andras bekräftelse. Han testar denna hud på sin levande labbråtta, den inspärrade unga kvinnan Vera. Men Vera är inte alltid en lydig och duktig fånge, hon pendlar mellan passivitet, ömhet, och försök att antingen fly eller ta livet av sig.
Relationen mellan Vera och Ledgard är underlig och har många olika lager, det är inte endast en relation mellan läkare och patient. Hon är hans fånge, han är hennes fångvaktare, hon är hans skapelse, han är hennes Dr. Frankenstein, samtidigt som de är varandras älskare. Det hela blir allt mer skruvat när man får reda på att Vera är en fysiskt exakt kopia av Ledgards döda fru. Om man inte redan har börjat tvivla på Ledgards mentala sundhet gör man absolut det nu.
Den andra berättelsen utspelar sig sex år tidigare, och Ledgard är på ett bröllop med sin psykiskt instabila dotter Norma. En ung man vid namn Vicente våldtar Norma, som tas in på mentalsjukhus och strax där efter tar livet av sig. Ledgard, förtvivlad och driven av hämnd och raseri, letar upp sin dotters våldtäktsman, kidnappar och torterar honom. Upplösningen mot slutet av filmen och sammankopplingen av de två berättelserna är chockartad, otäck och fullkomligt lysande.
Övergrepp handlar här inte endast om våldtäkt, Almdovar breddar begreppet och driver det till sin yttersta gräns. Det handlar om makt och förnedring, och människans lust efter detta. Frågan om identitet är också viktig i The Skin I Live In, var bor identiteten? Är det något du själv skapar eller kan den skapas åt dig? När övergår man från att vara en person till en annan?
Det mest skrämmande med The Skin I Live In är Almodovars känslolösa skildring, han fördömer inte den galne doktorn och förfasar sig inte över ondskan hos människan. När kameran långsamt glider över Veras perfekta kropp och felfria hud visar han den sensuella sidan, lockelsen i att skapa en människa helt efter det egna begäret. Det är denna kyla som förhindrar filmen från att bli såpig och melodramatisk och som istället gör den genial och otroligt skrämmande.
