Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Just nu är jag här" av Isabelle Ståhl. Natur & Kultur förlag.

Generationsroman 2017

Publicerat 19 februari 2018 | Av |

Elise närmar sig 30 men vet inte vad hon vill. Hon läser enstaka kurser på universitetet, jobbar timmar i affärer, hon dejtar planlöst på Tinder, ligger med killar hon inte gillar, och tar lugnande tabletter av alla slag för att hålla ihop överhuvudtaget.

Hon är på många sätt en schablon av den unga storstadsmänniskan som nervöst försöker följa trender från olika bloggar, som har 700 vänner på Facebook men ingen att ringa, som lever på selfie likes men har svårt att känna att hon ens har ett utseende. Vem är hon, vad vill hon? Och precis som hon beskriver killarna hon träffar genom Tinder, så märkvärdigt lika varandra att samtalen inte spelar någon roll, så får vi som läsare veta ytterst lite om Elise. Eftersom hon inte tycker att det spelar någon roll. Hennes föräldrar och uppväxt skymtas knappt och trots att det nämns många gånger att ”hon skriver”, är det väldigt oklart vad och man får heller aldrig veta om hon läser, eller om det överhuvudtaget finns något som intresserar henne på djupet. Det är väl det som är poängen.

Så hittar hon Victor som verkar ha så mycket av det där hon saknar. Han är vacker, driftig, brinner för sina intressen och har mängder av vänner han bryr sig om, stöttande föräldrar och både utbildning och tydlig framtid. Men frågan är om Victor kan fylla det där tomma hålet i Elise. 

Det här är så väldigt mycket ”generationsroman” och en bok som inte skulle ha kunnat skrivas i någon annan tid än just nu som titeln Just nu är jag här antyder (Även om böcker om unga sökare med avstängda hjärtan verkar komma varje årtionde.) Och i en tid när 30 anses den optimala åldern att bilda familj, kan en bok om en 27-åring fortfarande upplevas som en ungdomsroman. Det känns som att få en hemlig inblick i generationen som blivit vuxna med en smartphone i handen. Elise känns så apatisk, så likgiltig inför människor och deras känslor, inklusive sina egna. Hon har så mycket fasad. Victor är på så många sätt en varmare person, men han är också så irriterande i sitt sätt att försöka få Elise att vara något hon aldrig varit. 

Men i allt främlingskap och alla dessa människor som aldrig riktigt möts finns faktiskt också en fin skildring av en vänskap, den enda som faktiskt betyder något för Elise. Och just där, i ett möte på riktigt, får man som läsare lite andrum.

Det här låter ju väldigt deprimerande och det är det också, men det är märkligt nog en rolig roman att läsa. Den är kort och spännande. Det är precis som den där hetsiga tiden i sena tonåren när allt kretsar kring nästa utekväll och vad som ska hända näst. Någon blir sambo och förlovad inom några månader och sen tar det slut lika fort igen. Allt är öppet, ändå verkar det så omöjligt. Hade Elise varit 19 hade man haft en känsla av att allt skulle ordna sig. Nu slår man ihop boken betydligt osäkrare.

Läs den här debuten, Just nu är jag här, av Isabelle Ståhl och fundera vidare du med!