Gaza, mitt älskade

FN föreslog att Palestina skulle delas i två delar. Judarna skulle få 54% av marken och palestinierna 46%, detta trots att palestinierna utgjorde 70% av befolkningen. Sedan dess har flera krig utspelats, som alla gjort att palestiniernas livsrum minskat och strypts. En 80 mil lång barriär har byggts på ockuperad mark och över en halv miljon bosättare har slagit sig ner på Västbanken, i strid med internationell rätt. Palestinier får köa i timmar vid vägspärrar för att kunna ta sig till arbetet eller till sina odlingar. Många olivlundar och åkrar som vårdats i generationer har förstörts och demolerats av de olagliga bosättningarna.

2006 vann den militanta organisationen Hamas valet i Gaza och har haft makten där sedan dess. Hamas  har aldrig erkänt Israels rätt att existera och motsättningarna hårdnade. Nu började också Hamas att beskjuta Israel med raketer, som lätt oskadliggjordes av Israels luftförsvar. Inte desto mindre skapar det en stressituation för de Israeler som måste gömma sig i skyddsrum när varningssignalerna ljuder.

När tunnlarna från Egypten stängdes, blev Gazaborna i praktiken instängda i sitt eget land och inga varor kunde komma in eller ut.

Men det finns motkrafter i Israel, som vill fred och försoning. Den israeliske journalisten och debattören Gideon Levy har samlat sina krönikor i boken Gaza, mitt älskade.  Gideon Levy är fruktansvärt besviken på sitt land. Man måste nog säga att han nästan gett upp hoppet om att människorna i Israel någonsin skall kunna se den andre, men han slutar ändå aldrig att säga sin mening. Levy måste numera ha livvakt och går omkring med våtservetter i fickan för att torka av sig spottloskorna han möts av.

Det är intressant att ta del av en israelisk intellektuells tankar kring ockupationen. Gazaborna lever i ett fängelse och kan inte besöka sina släktingar på Västbanken eller i Israel. Det faktum att möjligheterna att mötas för palestinier och Israeler minskat radikalt gör att fiendskapen ökar.

Gideon Levy frågar sig vad som skulle bli konsekvensen av att Gazaborna led i tysthet:

Vad skulle hänt om palestinierna inte hade avfyrat Kassamraketer? Skulle Israel ha öppnat sina gränser för palestinska arbetare? Släppt fångar fria? Sammanträffat med de valda ledarna och bedrivit förhandlingar? Uppmuntrat investeringar i Gaza? Nonsens. Om Gazaborna satt stilla och teg – vilket Israel förväntar sig- skulle deras fråga strykas från dagordningen, här och i hela världen.
…
Ingen skulle ha skänkt en tanke åt människorna i Gaza och deras öde om de inte tagit till våld.

Vad kan man vinna med ett krig? Går det att vinna? Man måste förundras över de primitiva krafter som slår ut i full, ondskefull blom då man inte funderar över framtida konsekvenser för alla parter. Hur skall de blivande vuxna, barnen- kunna sluta att ropa på hämnd och vilja försoning när de får se sina liv raseras och nära och kära dödas framför ögonen? Gazaborna kommer att få leva ovärdiga liv, traumatiserade, funktionshindrade och i stor fattigdom i åratal framöver. Och världen ser bara på när allt blir till grus och aska.

Ibland tänker man naiva tankar.  Skulle  man inte kunna utrusta gubbarna, krigshetsarna och beslutsfattarna i detta krig och i alla andra krig,  med knölpåkar och låta dem lös på varandra i stället? Varför skall tusentals unga människoliv gå till spillo, som inte på något sätt leder till att världen blir en bättre plats att leva på? Vilket barbari och vilken förnekelse av det djupast mänskliga inom oss alla!