Facklitteratur

Fröding är i ropet!

Publicerat 3 oktober 2014 | Av |

Härom året gjorde Mando Diao skrällsuccé med sina tolkningar av Frödings dikter. I år vimlar det av Frödingböcker.

Sigrid Combüchen och Enel Melberg dök båda upp på bokmässan med sina respektive böcker – Den umbärliga och Det borde varit stjärnor – om kvinnorna runt Fröding.

I sin bok I varje droppe är en ädelsten hyllar Malin Biller skalden i oförlikneliga serierutor (Missa inte Billers besök här Torsdag 16/10 på Trappscenen kl 18!). Staffan Bergstens bidrag är en kärleksfull och kunnig biografi med den självklara titeln Gustaf Fröding. Bonniers har med en, osedvanligt stilig, nyutgåva i storpocket av Frödings Samlade dikter hakat på intresset för poeten.

Sigrid Combüchen har i Den umbärliga tagit sig an ”lilla Ida Bäckmann” (”Frödings copywriter”). Om man ska förlita sig på en samtida, giftig tunga var Ida ”den fula, gastande lilla gnomen.” Ida Bäckmann har gått till historien som kvinnan som envist friade till Fröding, men fick korgen – samme man, som bekant, ojade sig över att han var tvungen att köpa ”sin kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”.

På toppen av sin karriär var Ida en välkänd profil.  Hon verkade som journalist, reseskildrare, författare och skolföreståndare. Som globetrotter kastade sig Ida ut på äventyrliga långresor till avlägsna platser på jordklotet.

1889 blev Ida som besatt av Gustaf Fröding och ”bestormade honom med korrespondens”, men det är först på Uppsala hospital, många år senare, som hon släpps in i hans närhet.

Efter Frödings död ger Ida Bäckmann 1913 – påhejad av Selma Lagerlöf – ut sina minnen av honom och blixten slår ner! Smutskastningen av Ida blev så otäck och svår att hon inte såg sig någon annan råd än att sadla om till torpare.

Combüchens hantering av språket är som alltid utsökt. Hon håller objektet på armslängds avstånd, vrider, vänder och granskar Ida ur alla tänkbara vinklar.

Författaren jäktar inte på sin berättelse, låter den inte löpa kronologiskt från A till Ö, vilket gör att somliga läsare upplever hennes romaner som tunga och svårforcerade.

Combüchen har inga planer på att återupprätta Ida Bäckmann (fast jag föreställer mig att det var tanken vid projektets början), men väl låta henne få vara huvudperson. Combüchen skriver att ”ingen minns I.B. i sig, hur hon var, bara som bihang/påhäng till två hierarkiska fullträffar. Hon visade sig vara en umbärlig människa”. Hur sorgligt är inte detta?