Detalj ur omslaget till "Fria ord". Rámus förlag.
Fria ord på flykt
Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring, skrev biskop Thomas i Strängnäs på 1400-talet. För oss som bor i Sverige är friheten så självklar att vi knappt reflekterar över att det kan vara annorlunda. Men för många människor i världen är det en daglig och livsfarlig kamp att våga föra ut det fria ordet.
Göteborg har varit fristad för förföljda författare sedan 1996. Att vara fristad innebär att en stad bjuder in en hotad författare eller skribent som får skydd och uppehälle under två års tid. Där kan han eller hon få arbetsro och verka fritt.
I Sverige funderar vi inte så mycket på om litteraturen kan ha en förändrande eller politisk kraft. I länder där förtrycket är uttalat är det fria ordet en självklar fiende till makthavarna; journalister och författare bevakas noga.
Nu har det kommit ut en bok med texter och intervjuer av sju författare som alla har det gemensamt att de varit fristadsförfattare i Sverige. Fria ord på flykt heter den; redaktörer är Per Bergström och Oskar Ekström. De intervjuade författarna har själva fått välja en samtalspartner och det finns en närhet och intimitet i texten som säkert beror på att de känner varandra.
Under läsningens gång är det lätt att gripas av en viss sorgsenhet. Varför måste människor plåga och förfölja varandra, århundrade efter århundrade och skall världen aldrig bli en bra plats för alla?
Den vitryska författaren Svetlana Aliksijevitj, nu aktuell med boken Kriget har inget kvinnligt ansikte berättar att hon vill skildra den enskilda människans utsatthet i den historiska processen. Ordet frihet kan ha olika innebörd beroende på land och politisk situation. Om man, som det ryska folket nästan aldrig fått erfara hur det är att leva i ett demokratiskt samhälle, så kan friheten representeras av att det finns ett visst välstånd och att hyllorna i affärerna inte gapar tomma.
Det är den djupare förståelsen för människans drivkrafter som hon vill utforska i sitt författarskap.
Det finns tankar som talar om friheten som en unik och särskild gåva, som man bör veta om att man har fått.
Den syriske författaren Faraj Bayrakdar, som utgivit boken Brev till isoleringscell 13, har suttit fängslad 14 år i ett syriskt fängelse. Han ger sin syn på friheten:
Människor i demokratiska länder har gift sig med friheten men det är som om kärlekens låga har slocknat. Vi bör förhålla oss till friheten precis som vi förhåller oss till passionen. När man känner passionerat för någon tänker man på den personen varje dag, förnyar ständigt sin syn på henne, och förnyar relationen till denna människa som man älskar.
Men intervjuerna uttrycker också hopp och framtidstro.
Den georgiske poeten Zurab Rtveliashvili ser framtiden an med viss optimism. Han betraktar diktaren som en visionär eller ett medium som ibland inte själv förstår diktens djupare innebörd. Och ser framför sig städer i det kommande där konstnärer och vetenskapsmän är de starkaste drivkrafterna i samhället.
En del författare återvänder till sitt hemland efter vistelsen i fristaden. Men för alla finns inte den möjligheten. Den kinesiska skribenten Li Jianhong fick inte resa hem till sin mors dödsbädd och släpps inte in i landet.
Man samtalar också om hur det är att erövra ett nytt språk.
Den iranska författaren Parvin Ardalan, aktuell med boken Har du sett en kvinna, berättar att hon fick lära sig ett nytt sätt att uttrycka sig när hon kom till Sverige. I Iran då hon skrev under censur, var hon tvungen att tänka ut ett sätt att skriva mellan raderna. Nu försöker hon formulera sig snabbt och utan undertoner, men det kommer inte av sig självt.
Att leva i exil innebär också att man måste vidga sig. Författaren Anisur Rahman från Bangladesh har gett ut gett ut diktsamlingen Sex årstider. Han formulerar sig kring att verka på en ny geografisk plats:
En annan sak när det gäller att identifiera gränsdragningarna är att det är en politisk och byråkratisk syssla. Det har ingenting med livet, kreativiteten och känslorna att göra.
Den sjunde författaren som är intervjuad i boken är Taslima Nasrin från Bangladesh, som skrivit den uppmärksammade boken Lajja – skammen.
Boken är illustrerad med stämningsfulla porträtt i svartvitt av författare och intervjuare. Bilderna är tagna av Cato Lein.
I Sverige har Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Växjö, Sigtuna, Region Skåne och Skellefteå anslutit sig till fristadsprogrammet. Sammanlagt finns det 41 städer i världen som tar emot hotade författare. Arbetet organiseras av en medlemsorganisation kallad ICORN – International Cities Of Refugee Network i samarbete med PEN.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
