Förtrollningens problem

Evert Taube föddes år 1890 på Stora Badhusgatan i Göteborg, som son till sjökaptenen och fyrmästaren på Vinga, Carl Gunnar Taube och hans fru Julia Sofia från Strömstad. Den nyfödde troddes vara dödfödd, men när en läkare anlände för att utfärda dödsattesten upptäckte man att det var liv i gossen. Några dagar senare var Evert på väg till Vinga med bogserbåten Artur.

Här växte han upp som fjärde barnet i en syskonskara som skulle bli tretton.

Om man gör en utflykt till Vinga så tänker man på att han gav en av sina böcker titeln Jag kommer av ett brusand´hav. Och så är det ju! Omsluten av Västerhavet var den lilla ön ett samhälle i sig med fyra åretruntboende familjer och egen skola. Men den stod också i förbindelse med den stora världen, genom alla fartyg som passerade. Den lille Evert tröttnade aldrig på att höra sin fars berättelser om livet på haven.

Taube är främst poet och visdiktare, men han skrev också en del prosaböcker. I boken Förtrollningens problem finns några av hans bästa texter samlade. Här växer bilden av en djupt inkännande människa fram, som redan som barn hade ett vaket öga samt en poetisk blick för människor han mötte. Livsglädjen och en öppenhet fri från värderingar går som en röd tråd genom hans texter.

Som helt liten får han ansvaret för tre små lamm, han är ute och vallar och kan knappt skilja mellan sig själv och Vingas himmelsvida sommarlandskap. Modern kommer emot honom med det nytvättade håret utbrett för att torka i vinden

Det var vackert väder, Gud bodde i mitt hjärta, jag älskade min mor, hon dansade med mig och jag hade en mungiga.

Kanske är det den begränsade livsytan i kombination med impulserna utifrån som skärper Everts sinnen och utvidgar hans fantasi. Han njuter av ordmelodin i skärgårdens olika dialekter och en exotisk bild på en cigarrask bjuder in fjärran länder till hans lilla örike.

När Evert är 17 år rymmer han till Stockholm sedan han misslyckats med att komma in på läroverket. Här hittas han halvsvältande av sin far, som ger honom ett ultimatum – antingen får det bli internatskola eller hyra på en båt. Vilken tur att han valde att bli sjöman!

I två år är han ute till sjöss, för att sedan föra ett vagabonderande liv i Argentina i fem år.

I boken finns många av de osannolika händelser och människor porträtterade som utgjorde stoff till framtida lyriska pärlor och visor.

Men varför heter boken Förtrollningens problem? I det avslutande kapitlet med samma namn berättar Taube om skaparkraftens ibland paralyserande dilemma – som att det bakom det alldagliga finns något outtalat som kan drabba med full kraft. Och detta något – kanske ett vinddrag i en bergsklyfta eller en flicka som står vid bykkaret och gör upp eld – visar sig som tillvarons innersta väsen som utkräver en tolkning.

Var han än befinner sig, så hittar han hela tiden in till livets kärna. Poesin finns överallt; som i flickkusinens upphetsade rop över rökmolnen hos en ångvissla:

”Åjianemej va de ryker, va de virvlar, va de yr!”

Och de orden fick visans kraft trettio år senare.