Stadsbiblioteket Miini
Detalj ur "Bildens tysta budskap". Norstedts förlag.

Detalj ur "Bildens tysta budskap". Norstedts förlag.

Förpackat med genuskoder

Publicerat 29 september 2012 | Av |

Söndagen den 30 september klockan 14.00 kommer Yvonne Eriksson från Mälardalens Högskola till Röhsska museet och föreläser om könsstereotyper i leksaksindustrin. Varför hänger inte leksakstillverkarna med sin tid och finns de könsneutrala leksakerna?

Yvonne Eriksson är professor i informationsdesign och har bland annat skrivit boken Bildens tysta budskap.

På 70-talet, då jag var småbarnsmamma, var kläder och leksaker könsneutrala. Eller?

Jag försöker minnas hur det såg ut på leksakshyllorna, om det fanns särskilda pojk- och flickavdelningar och om färgen rosa alls existerade eller om den var skambelagd.

Vad jag vet är, att det fanns en stor medvetenhet om att könsroller kunde befästas i leken och att man gärna ville vända på de invanda rollerna. Säg den 70-talsflicka som inte fick en lastbil av sina föräldrar. Och en pojke skulle ha åtminstone en docka, som de välvilliga föräldrarna försökte få honom att intressera sig för, oftast med klent resultat.

Min dotter som är född -74 frågade varför hon inte hade ett enda rosa plagg eller någon prinsessklänning. Svaret är nog att det helt enkelt inte fanns att köpa. Men följde leksaks- och klädfabrikanterna den allmänna opinionen eller hade de inte kommit underfund med att de kunde tjäna pengar på könsrollsstereotyperna?

Nu kan misstänka att de barnen, som ju själva blivit mammor och pappor kanske blev så fed up på sina överpedagogiska föräldrar att de vill frossa i allt som var förbjudet i deras egen barndom.

Nyss var jag på ett födelsedagskalas hos en femårig flicka. Barn är ju konservativa i sitt leksaksval, men man kunde verkligen förvånas över bristen på fantasi vad gåvorna beträffar. Drivor av prinsessprylar, Barbies med små sminksaker som man skulle trycka ut ur plasbubbleförpackningen och grälla pysselböcker. Inte en enda förälder hade köpt någon bok eller verkade ha tänkt till i valet av present. Kanske var det av ren tidsbrist. Man åker till Ullared och köper på sig ett lager för kommande kalas och då blir gåvorna inte heller personliga.

Eller behöver vi de rosa och blå drömmarna när vi skall erövra vår kvinnlighet och vår manlighet i livets början? Och när jag tänker efter och som jag minns det, skulle jag nog själv gärna velat äga de där prylarna när jag var fem.

Kom och debattera i Röhsska museets auditorium söndagen den 30 september klockan 14.00!