Facklitteratur

Bild ur boken Britt-Lis Erlandsson och Evalisa Agathon, Atremi förlag. Ill: Evalisa Agathon.

Barndomsminnen i bokmärkesform

Publicerat 11 mars 2010 | Av |

Nu kan man återknyta till barndomens värld av bokmärken, pappersdockor, gratulationskort och bonader. Bokförlaget Atremi har publicerat tre bildverk där den nostalgiskt lagde kan gotta sig åt ljuva återseenden av svunna bildvärldar.

Nu kan man återknyta till barndomens värld av bokmärken, pappersdockor, gratulationskort och bonader. Bokförlaget Atremi har publicerat tre bildverk där den nostalgiskt lagde kan gotta sig åt ljuva återseenden av svunna bildvärldar. Alla tre böckerna är sammanställda av Kerstin Bergengren och Anne-Marie Jacobsson.

Vi som var barn på femtio- och sextiotalet samlade gärna på bokmärken eller ”bilder” som vi sa. Man bytte, gjorde kassar – bytesböcker av gamla räkneböcker – och gillrade fällor åt varandra. Bokmärken hade också en speciell, lite linneaktig doft. Doftar dom fortfarande så? Och byter småflickorna ännu bilder med varandra, undrar jag.

Om man kollar in Tradera, kan man notera att vissa äldre, hela kartor ibland betingar ett pris som närmar sig tusenlappen. Varför samlar vuxna människor på bokmärken kan man fråga sig.

Själv åker jag express rakt in i barndomen när jag bläddrar i Svenska bokmärken. Här avbildas bokmärkeskartor från 30-talet och framåt. De flesta kartor är inte signerade, antagligen för att en konstnär inte så gärna ville bli förknippad med denna genre.

Ibland igenkänner jag ett bokmärke jag hade som barn. Och dessutom kan jag se hur alla de andra märkena ser ut som om de hörde ihop med just den bilden. Allt faller på plats!

Barn på femtio- och sextiotalet var inte så bortskämda med bilder. Därför kunde en bokmärkeskarta verkligen sätta fantasin i rörelse. Visst är den underbar, denna sockrade värld av papper där allt är möjligt (utom att man kastar om könsrollerna). Att riktigt få storkna av den honungslena, tillrättalagda och snälla världen utan vargar eller monster…  Det är också lite rörande hur en pappersbild lyckas hålla sig vid liv i mer än femtio år, trots att den vandrat mellan svettiga barnhänder.

Sötheten kulminerar i illustratörerna Britt-Lis Erlandsson och Evalisa Agathons illustrationer på 60-talet. Evalisa Agathon ritade också många klippdockor som är avbildade i boken Britt-Lis Erlandsson och Evalisa Agathon. Bokmärken Pappersdockor Bonader. Ljuslockiga pappersbarn med fluffiga garderober där spetsar, rosenknoppar och rosetter firar triumf.

En annan folkkär konstnär är Helge Artelius, vars illustrationer återges i boken Artelius. De flesta svenskar över femtio har säkert något slags förhållande till denne tecknare av gratulationskort, bonader, adventskalendrar och vikrader. Här avbildas barn och vuxna i helg och söcken i dova, mättade färger som andas fyrtio- och femtiotal.

Jag funderar över varför man inte upplever bilderna som förljugna eller falska, trots att de i viss mån är i avsaknad av temperament.  Kanske för att illustrationerna inte är övertydliga; att de har ett ärligt syfte – Artelius ville utan åthävor berätta om livet när det är som bäst, som en hyllning och kommentar till den svenska folksjälen och naturen.

Dessa illustratörer deltog inte i biennaler och ställde antagligen aldrig ut sin konst. Men deras bilder fanns i hemmen och i barnens skattgömmor. Mycket glädje har de spridit där.