Flickor och mord

Flickorna är en bok som är känd för flera saker. Dels för att den lite förtäckt handlar om Charles Manson och hans ”familj”, dels för att den har blivit så lovordad av bland annat Lena Dunham och Richard Ford och dels för att författaren Emma Cline är en debutant som fått extremt bra betalt och att boken redan sålts till 35 länder. Boken var en av de stora litterära händelserna 2016.

Boken handlar om Evie, en typisk amerikansk 14-åring på 60-talet. Snärjd i veckotidningarnas bild av världen där hon uppmanas förbereda sig för skolan genom att göra ansiktsmasker och öva på sin makeup i tre olika belysningar och där en fruktlös, mestadels inbillad, förälskelse i bästisens bror är den enda spänningen. Allt medan hennes frånskilda mamma söker efter mening i livet med hjälp av självutveckling, nya män, med meditation och nyaste dieten. 

När Evie upptäcker en trio vildvackra flickor i parken som stjäl mat blir hon fascinerad och det dröjer inte länge förrän hon tillbringar sin tid med dem, sover i deras utsmyckade buss och har sex med deras ledare, Russel, som verkar ha svaren på allt. Men det är egentligen inte Russel hon dras till, utan Suzanne, flickan med svart hår. Hon som tidningarna senare dömer ut som ”den onda”, ledaren för massmordet. Hård, vacker och mystisk, men också omhändertagande. Undanglidande, men ändå en vän, på ett annat sätt än flickan i grannhuset någonsin var. 

Och det är mest flickorna det handlar om. Männen vi möter som läsare är utan undantag själviska, grymma eller patetiska, eller alla tre. Medan flickorna och gemenskapen mellan dem är komplex och fängslande.

Ibland kan budskapet om flickors utsatthet, deras brist på alternativ, mäns utnyttjande och allt uppdämt hat, som till slut leder till morden, kännas lite övertydligt, men det hindrar inte att det här är en fascinerande läsupplevelse, oavsett varför man läser. Om man vill ha en skildring av en tidsanda, en tänkbar psykologisk förklaring till varför människor dras till sekter eller hur någon kan drivas till mord. 

I den här typen av böcker, baserade på en sann händelse, men ändå inte rent dokumentära, tycker jag alltid att det är intressant vad författaren har valt att ändra från ”verkligheten” eller det vi vet om den. I verklighetens Manson-mord stod det skrivet PIG i blod på väggen. I boken Flickorna skriver tidningarna att det är en satanistisk symbol som är målad på väggen, men Evie som känner förövarna ser att det är ett helt vanligt hjärta. Som en bild av Russels lära om kärleken, eller kanske snarare en bild av all besvikelse, all frustration och ilska som är kopplade till den där kärleken som de hela tiden fått höra ska rädda dem.

Emma Cline har en fantastisk förmåga att iaktta och beskriva. Dels den rent fysiska miljön, men mest det som händer inuti henne. Evie, som kommer från ”ordnade förhållanden” och ändå dras med av drömmen om något annat. Frågan som lever kvar i mig, precis som i Evie i boken många år senare, är vilken roll hon hade haft i morden om hon hade varit med den där natten. Hade hon lyckats stoppa dem eller hade hon deltagit? 

(Just nu är det lång kö på boken men den finns även som e-bok!)