Skönlitteratur

Detalj från omslag till Flickan med gåvorna av M. R. Carey. Ordfront förlag.

Flickan med gåvorna

Publicerat 18 juli 2017 | Av |

Känner ni hur samhällets fogar liksom knakar? Isarna som smälter, en överhängande risk för kärnvapenkrig, bakterierna som antibiotikan inte biter på… Pass på! När katastrofen är nära finns det bara en vettig sak att göra: att konsumera så många ”efter katastrofen”-berättelser som hinns med – innan det är för sent!

Först en snabb genomgång av de tre obligatoriska troper som bör finnas med i varje ”efter katastrofen”-skildring värd sitt namn:

1. Den omaka kärngruppen. Vi får följa en brokig liten grupp som blivit sammanförda av omständigheterna, där någon av dem är den strategiska och rediga och någon annan är det ständiga orosmoment för resten av gänget.

2. Det klassiska greppet att göra en långsam roadtrip till fots på ödsliga motorvägar och genom övergivna städer som hänför eller förfasar kärngruppen.

3. Gruppens jakt på proviant, som oftast innebär ett sökande i gamla matbutiker och tomma bostadshus efter förråd fyllda med konservburkar och torrmat som på något fantastiskt sätt lyckats överleva såväl tidens tand som andra plundrare. 

Den läsare som precis som jag är en inbiten slukare i genren vet hur lycklig man kan känna sig när de stackars karaktärerna plötsligt ramlar över en enkel burk med persikor eller en påse frystorkad pulversoppa. Tänk att en så fantasilös måltid faktiskt kan få det att vattnas i munnen på en när man läser. 

Alla de obligatoriska troperna finns med i Flickan med gåvorna av M. R. Carey som är en efter katastrofen berättelse av typen zombieapokalyps. Zombies är visserligen inte den enda katastrofutlösaren inom populärkulturen, men den är en populär variant. På 1800-talet skrev Mary Shelley om Frankensteins monster, H P Lovecraft lekte med konceptet levande död i The reanimator från år 1921 och den första zombiefilmen, White zombie, om voodoo-zombier på Haiti, kom redan 1932. 

Det har gjorts så många zombiekatastrofskildringar före M. R. Careys bok att det överraskar mig att Flickan med gåvorna ändå lyckas tillföra något nytt. Vi får här en utförlig förklaring till viruset, en förklaring som nystas upp i samma makliga takt som vi får lära känna flickan med gåvorna, Melanie, en romanhjältinna som inte liknar någon annan vi tidigare mött. Det är smart och trovärdigt skrivet och när jag når sista sidan känns det som att alla bitar faller på plats och jag får en sorts märkligt sorgblandat hopp om en framtid i allt mörker. 

Men trots de intressanta nya variablerna i berättelsen är jag inte odelat positiv till Flickan med gåvorna för det är en gubbig bok. Kvinnor porträtteras som asexuella objekt och männen har en konstant pockande heterosexuell drift som stör deras tankeverksamhet. Det gör att den plötsligt känns sunkig trots att den har alla de där obligatoriska godbitarna som en efter katastrofen-nörd inte vill bli utan.

Här är några av Fridas favoriter inom efter katastrofen-genren:

Serieböckerna om Y – the last man av Brian K Vaughan där alla varelser med en Y-kromosom plötsligt och oförklarligt dör knall fall i det första kapitlet och vi sedan får följa den enda överlevande mannen Yorik Brown och hans apa Ampersand när de tar sig fram genom det apokalyptiska (utopiska?) kvinnostyrda landskap som följer efter samhällskollapsen. 

Den märkliga dystopin Vägen av Cormac McCarthy som följer en far och hans sons vandring mot havet längs en övergiven motorväg under en evigt grådisig himmel på en oklar plats någonstans i världen. 

Den brittiska tv-serien Survivors (första versionen från 1975 men med en riktigt bra remake från 2008) som följer en grupp överlevande som var resistenta mot det influensavirus som dödade över 90 procent av jordens befolkning i en global pandemi. 

Den moderna klassikern Väggen av Marlene Haushofer om en ensam kvinna som plötsligt en dag blir fast bakom en mystisk osynlig vägg som omringar ett stort bergsområde i Österrikiska alperna. Hennes strävsamma arbete för att lära sig överleva blir en sorts moderniserad Robinson Crusoe-berättelse, fast bättre!