Filmberätterskan
Det fina med böcker är att de kan ta oss med till små, undanskymda platser som vi inte visste fanns. Ofta finns inte heller orten på kartan, men författaren kan vara väl insatt i den miljö som han eller hon skildrar.
Den chilenske författaren Hernan Rivera Letelier växte upp i Atacamöknen där det fanns en salpetergruva. I den charmfulla romanen Filmberätterskan får vi följa en familj i just ett sådant samhälle.
Maria Margarita har fyra bröder. Pappan är förlamad efter en gruvolycka och sitter i en hjulförsedd stol och dricker rödvin dagarna i ända medan vännerna kommer och går. Marias vackra mamma – som gifte sig när hon var fjorton och sedan fick fem barn på raken – har rymt och övergivit sin familj. Nu fördelas hemsysslorna mellan barnen och Maria är pappans lilla juvel. När han äntligen hade fått en dotter skulle hon döpas efter hans idol Marilyn Monroe. Men mamman hotade med skilsmässa och kompromissen blev att initialerna stämde med den vackra blondinens.
Det enda nöje som byn kan erbjuda är biografen. Innan olyckan var pappan en stor filmälskare men nu kan han ju inte längre gå dit. Eftersom det är så ont om pengar, kan inte alla gå på bio när en ny film dyker upp. Då får han en lysande idé – han låter vart och ett av barnen se samma film, för att sedan be dem återberätta den i tur och ordning. Den som berättar bäst skall vara den som får gå på bio. Då åtföljer skyldigheten att berätta filmen för honom och resten av familjen
Maria vinner överlägset och alla inser att det finns pengar att tjäna på hennes talang. Nu ordnas det berättarkvällar med inträde; stolar och bänkar släpas ihop och Maria blir byns stora attraktion. Många struntar i att se filmen, för den blir mycket bättre när hon berättar. Maria blir alltmer avancerad, skaffar sig rekvisita och antar artistnamnet Santa Fe Delcine, som hon låter trycka upp på ett visitkort. Men sorgliga saker händer i familjen och livet blir inte som Maria Margarita föreställt sig. Och när den stora märkvärdigheten televisionen kommer till byn, slutar alla att intressera sig för de filmiska berättarkvällarna.
Romanen är en lagom liten munsbit på resan hem från jobbet och man tänker att böcker med fördel kan rymma sådär hundra sidor, så att allt väsentligt ryms, varken mer eller mindre.
Boken kommer att filmas i år.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
