Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Fattigfällan". Ordfront förlag.

Fattigfällan

Publicerat 5 november 2016 | Av |

Den här boken kommer inte att lämna dig oberörd. Nu är den dessutom nominerad till Augustpriset!

Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk är baserad på verkliga personer även om huvudpersonen Beata är påhittad.

Beata är en medelålders kvinna, egenföretagare och mamma till vuxna barn. När hon blir sjuk, fysiskt, förlorar hon sin inkomst. Förseningsavgifterna på räkningarna rusar. Hon fyller i blanketter fel och går miste om ersättning. Och läkarna säger att Beata måste vila för att bli frisk.

Hon befinner sig i en nedåtgående spiral som går allt snabbare. Välmenande vänner säger åt henne att sköta sina räkningar och handla billigt och smart. Men Beata har ju inte ens pengar till hyran, eller att storhandla. Varenda liten utgift är omöjlig.

Så vänder hon sig till Socialen, för där får man hjälp. Men på socialkontoret behandlas hon nedlåtande. Byråkratin tycks omänsklig. För att få ut pengar måste du redovisa varenda kvitto, varenda liten utgift.

Det finns människor som ställer upp. Kyrkor, frivilligorganisationer, tandläkaren och vännen Anna som skänker pengar och följer med till myndigheter och reder ut blanketter och ansökningar. Men hos de myndigheter som skall hjälpa utsatta får hon inte det stöd som behövs. Det finns inget socialt skyddsnät byggt av samhället som är humant verkar vara bokens dom.

Dessutom är fattigdom en skam. Du har inte samma rättigheter eller värde som fattig. Och när du levt fattig lämnar det spår på din kropp. Beata vill leva hälsosamt, men billig ohälsosam mat mättar bättre.

Det här är en bok att bli arg av. Jag blir arg därför att jag likt flera av Beatas vänner tänker ”hon får skylla sig själv”. I nästa andetag tänker jag det kunde varit jag. Om nu socialen fungerar så dåligt, då måste den förändras. Jag hoppas boken manar till samhällsengagemang.

Jag tänker också att vi faktiskt är bortskämda. Vi tror att vi har fria val, att vi kan förverkliga oss själva och att någon skall ta hand om oss när det går åt skogen. Är inte det en lögn? Har det inte alltid varit en lögn?

Det kanske är dags att vakna upp. Inse att ”det vackra livet” är en bubbla eller bara för en del, men för oss andra gäller det att rusta för det värsta och hoppas på det bästa. Och hålla ihop. Samhället är inte något utanför oss, det är vi.

Blev jag för personlig nu? För agiterande. Läs boken, jag lovar den kommer att påverka dig på något sätt.