Boktips, Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Familjen Mann" av Tilmann Lahme. Albert Bonniers förlag.

Familjen Mann

Publicerat 21 februari 2018 | Av |

I Tilmann Lahmes nya biografi blir vi presenterade för Thomas Manns omfångsrika familj. En familj om vilken dysfunktionell bara är förnamnet.

Thomas Mann (1875-1955) skrev debutromanen Huset Buddenbrook alternativt Buddenbrooks: en familjs förfall (Ulrika Wallenströms nyöversättning från 2005) 1897-1900. Romanen gavs ut 1901 när han  inte var mer än 26. Mann blev snart geniförklarad och bland hans många böcker märks både tegelstenar som Bergtagen, Doktor Faustus, kvartetten om Josef (i Bibeln) och kortare stycken som Tonio Kröger och Döden i Venedig. Nobelpriset kammade han hem 1929.

På hemmaplan regerade Thomas hustru, den handlingskraftiga Katia (1883-1980), som var en Pringsheim från den mycket välbeställda judiska familjen i München. Ansvaret för familjens ekonomi, hushållet, barnens uppfostran och skolgång, allt detta vilade på henne. Thomas (i familjen kallad Trollkarlen) var sällan synlig utanför sitt arbetsrum och Katia såg till att han besparades alla störningar. Hon var dessutom storsint och tolererade hans svärmerier för unga vackra män. 

Familjens sex barn Erika, Klaus, Golo, Monika, Michael samt Elisabeth, såg alla ovanligt bra ut. De var charmiga, framfusiga, bortskämda och dyra i drift. Syskonen behövde, också när de började tjäna egna pengar, regelbundna pengabidrag från Katia. I synnerhet de båda äldsta levde jetsetliv och var alldeles väldigt nöjeslystna. Deras skulder var heller inte att leka med och pengarna från Nobelpriset kom därför väl till pass.

Barnen Manns gyllene regel att aldrig skriva till modern utan att be om pengar.

Alla barnen hade konstnärlig begåvning, men levde livet igenom i skuggan av sin berömde far. Trots storvulna planer, misslyckades de gång på gång. Klaus inledde redan 1929 ett drogmissbruk, som han aldrig riktigt lyckades ta sig ur. Självmordsförsök, depressioner, sammanbrott och ständig dramatik verkade vara en del av vardagen. Att barnen uppvisade svartsjuka och missunnsamhet gentemot varandra kom sig förmodligen av att fadern så tydligt favoriserade de två äldsta, Erika och Klaus, samt Elisabeth. För sin yngste son Michael hyste han inga ömma känslor alls.

“Erkänner”, skriver Thomas Mann i dagboken, “att det ska bli skönt när han är borta. Jag är inte förtjust i hans väsen, hans skratt inbegripet.”

Klaus liksom Golo var öppet homosexuell. Alla syskonen hade turbulenta kärleksrelationer. De hade svårt att rota sig och flyttade vilsna runt i världen. Tabletter, droger eller alkohol hjälpte dem att klara av vardagen. 1949 lyckades Klaus, efter flera försök, ta livet av sig i södra Frankrike. Vid begravningen i Cannes deltog endast hans bror Michael. Fadern höll under tiden ett föredrag i Uppsala.

Den 24 oktober 1929, den “svarta torsdagen”,  kraschade börsen i New York. Arbetslösheten i Tyskland uppgick 1930 till fem miljoner och inflationen skenade. Detta bekom dock inte Familjen Mann nämnvärt,  som levde i lyx. Nationalsocialistiska arbetarpartiet gick stadigt framåt till Thomas förtrytelse. Hans hatfulla inställning till führern resulterade i att han och Katia fann för gott att gå i exil i Schweiz. Som motåtgärd beslagtog de tyska myndigheterna familjens egendom och spärrade deras bankkonton. 1936 fråntogs medlemmarna i familjen Mann sina tyska medborgarskap och det blev förbjudet att sälja Thomas böcker i Tyskland.

Thomas tackade 1938 ja till en tjänst som gästdocent vid universitetet i Princeton och blev kollega med Albert Einstein på kuppen. 1944 blev han och Katia amerikanska medborgare. Först 1949 besökte paret åter Tyskland. På 1950-talet blev Thomas i U.S.A. anklagad för att vara kommunistvän. När dottern Erika till råga på allt fick avslag på sin ansökan om medborgarskap beslöt man att ta sitt pick och pack och flytta tillbaka till Schweiz.

Den fyrahundrafemtio sidor detaljerade och med familjefotografier rikt illustrerade biografin Familjen Mann fascinerar allt mer ju längre in i boken man kommer. Den tyske författaren och litteraturvetaren Tilmann Lahme har i synnerhet koncentrerat sig på 1930-talet och krigsåren, som upptar lejonparten av bokens sidor. Bilden av familjen Mann, som grundar sig främst på Thomas dagböcker (som blev tillgängliga 1975) och på brev från och till familjens medlemmar, är inte särskilt smickrande.

Mottagandet i pressen av Familjen Mann har övervägande varit positivt. Men det kan vara värt att notera att Per I Gedin, vars mamma var familjen Manns litterära agent i Norden, i en artikel i Dagens Nyheter (6/9-17) hävdar att Lahmes porträtt är högst missvisande.

Det kanske ändå är klokast att läsa boken om familjen Mann med en nypa salt!