Detalj ur omslaget till "Husfrid". Galago förlag.
Ett porträtt i hundratals bilder
Jag är inte så bra på serier. Men sen jag började jobba på Stadsbiblioteket har det blivit en och annan eftersom vi har en så fin serie-avdelning och nu blev jag tipsad om en bok som är så bra att jag fick lite hjärtklappning medan jag läste.
Pappan var många saker, den eviga renoveraren som förvandlade ett nedgånget gammalt hus till det Alisons vänner kallade ”en herrgård”, proppfull med restaurerade antikviteter som barnen var tvungna att hjälpa till med. Pappan var också engelsklärare, begravningsentreprenör och hemligt homosexuell. Och till slut är pappan den eventuella självmördaren, död i en misstänkt läglig trafikolycka.
Boken är självutlämnande även för Alison själv. Här finns dagboksanteckningar, tvångstankar, onani, ångesten för att berätta om första mensen, så småningom insikten att hon själv är homosexuell.
Jag tycker om när en bok får mig att vilja läsa andra böcker och så är det med Husfrid. Mycket av handlingen illustreras med andra berättelser. Redan på första sidan får vi som läsare en jämförelse med Ikaros från den grekiska mytologin och sedan fortsätter det med hänvisningar till böcker pappan och Alison läser och de nästan spöklika paralleller som uppstår mellan familjens liv och de pjäser Alisons mamma för tillfället spelar med i eller förbereder sig inför. Som hon själv skriver:
Jag använder inte dessa anspelningar på James och Fitzgerald enbart för att beskriva, utan för att mina föräldrar framstår som mest verkliga i det fiktiva. Och möjligtvis gör min svala estetiska distans mer i sig för att förmedla det arktiska klimat som rådde i vår familj än någon litterär jämförelse.
Det är som att driften genom Alisons hela liv, det ständiga dokumenterandet av allt som händer, är ett försök att förvandla det verkliga livet till en text bland andra.
Illustrationerna är oerhört noggranna och realistiska. Det är inte vackert och förskönat, men heller inte förvrängt och fult. Människorna och föremålen har proportioner som på ett fotografi och de uttryckslösa hårda ansiktena som till en början verkar så fantasilöst enformiga, som superhjältars masker, verkar så småningom perfekt avvägda. Det är en familj där känslor sällan syns.
Det som fångade mig allra mest är Bechdels förmåga att se sitt eget liv som en bok. Det finns sammanhang mellan händelser som annars kan verka slumpmässiga. En enkel kartbild av geografin kring familjehemmet där hon ritat ut det lilla område hennes pappa och hans släkt rörde sig inom, blir djupt betydelsebärande. Berättelsen om när han som barn en gång fastnade i gyttjan, ett undangömt fotografi, en anteckning i en bok. Allt blir till pusselbitar i vem pappan var och vem hon själv blivit.
Från början beskrivs pappan som en otillgänglig tyrann. Han blir mer eller mindre avskriven och någon Alison inte kan sörja eftersom han inte ens i livet var verkligt närvarande. Men både han och relationen mellan honom och Alison är mer komplex än så. Porträttet av pappan djupnar och får nya dimensioner för varje kapitel. Det är oavbrutet spännande.
Blir du lika tagen som jag kan du läsa Are you my mother? också, där Bechdel skriver om relationen med sin mamma!
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
