Skönlitteratur

Detalj ur omslaget til "Norrländskt trauma". Bokförlaget Thorén & Lindskog.

Ett norrländskt trauma

Publicerat 31 januari 2015 | Av |

Att vara ung har alltid varit svårt. Det finns väl ingen period i livet där det blir mer tydligt om du är innanför eller utanför gemenskapen. Att försöka förstå vem man är och lyfta ut sig själv i världen, bli sedd, behövd och önskad är ett stort arbete.

Lyckas man inte med det är det stor risk för att hela personligheten förvrängs och för att man odlar sitt utanförskap på ett destruktivt sätt.

I boken Ett norrländskt trauma, berättar författaren Victoria Larsson en historia som ligger nära hennes egen ungdomstid.

Veronica är sexton och har just hoppat av gymnasiet. Hon har drabbats av elakartad acne och killarna på skolan gör allt för att hon inte skulle glömma det. Och ful är det värsta en tjej kan vara, då finns man inte och förtjänar bara hat.

Mycket av tiden ligger hon på sängen och trycker i sig kopiösa mängder godis, när hon inte misshandlar sin lillasyster som har den dåliga smaken att vara söt och ha persikohud. För sina föräldrar är hon en stor prövning. Samtidigt funderar hon på att skapa en pakt med djävulen. Det vore ju det ultimata sättet att vara utanför på.

Hon jobbar utan engagemang på en förskola, ett jobb hon fick för ungdomar som hamnat utanför.

Det finns ett hål i mig. Jag har alltid vetat det. Ett sugande hål; en virvel som drar ner en under ytan och hotar att låta lungorna explodera. Fotfästet är alltid murket. Jag balanserar ofta på randen till den grop som inte kan fyllas igen. En avgrund. En ravin. Kvicksand.

Men så läser hon om de fasansfulla morden i Åmsele där vettvillingen Juha en sommarnatt dödar tre människor ur en och samma familj. Detta hände bara elva mil från Skellefteå, den trista avsomnade hålan där hon bor. Äntligen sker det något!

När hon ser Juhas bild i tidningen blir hon förhäxad av hans blick. Hon känner att hon dras till hans mörka, farliga väsen och hon bestämmer sig att skriva ett brev till honom.

Plötsligt kan hon inte tänka på något annat än honom och när hon får svar på sitt brev känner hon sig sedd och bekräftad.

Nu måste hon få se honom i verkligheten och hon tar bussen de 15 milen till Umeå för att vara med på rättegången. Trots den tidiga timmen har det redan har samlats en skara unga flickor som haft samma tanke – att få se en skymt och känna närheten till denna farliga man. En av flickorna låter henne sova över och nu finns det ett litet hov av tjejer som byter erfarenheter med varandra. En av dem kommer senare att försöka frita Juha med ett avsågat hagelgevär.

Turerna till Umeå blir flera och breven till Juha också. De förenas i sin musiksmak och byter musiktips med varandra. Veronica vill inte berätta att hon är kär i honom, men hoppas att han skall utläsa det mellan raderna. Att han utvalt henne som brevvän gör henne extra stolt när hon genom kvällspressen får veta att han får säckvis med brev från unga flickor.

Och snart får också denna kvällspress nys om deras brevväxling. En journalist lismar sig ända in i Veronicas flickrum och tar en bild på henne där hon sitter på golvet med alla breven strödda omkring sig.

Nu börjar också hennes vänner tycka att hon är knäpp. För hon har trots allt en vänkrets där hon känner sig hemma, även om det är en ständig kamp att bli accepterad och att få acnen att bli så osynlig som möjligt.

Romanen är en svart berättelse om hur det är att vara ung och manövrera sitt utanförskap. Om hur det finns ett stort hål som man hotas sugas ner i och hur man tvingas hitta något i den yttre världen  som samspelar med detta svarta hål. Och om hur det bara inte går att vara snäll när allt är emot.

Författaren Victoria Larsson som verkligen brevväxlade med åmselemördaren har fått skriva om breven på grund av upphovsrättsliga skäl, men de är förmodligen rätt nära originalen. Detta är en av de bästa berättelser jag läst på länge, om hur det är att vara ung när det svarta hotar att ta över hela ens väsen. Språket är verkligen  lysande och samspelar med all oförlåtlig sorg och självförakt.