Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Afghanistans enda gris". Verbal förlag.

Ett besök i imperiernas kyrkogård

Publicerat 22 september 2016 | Av |

Afghanistan är ett av världens mest krigsdrabbade länder och när det gäller kvinnans ställning i detta land finns det minst sagt mycket att förfasas över.Du har chans att lära känna landet i en ny reportagebok som bland annat tar dig innanför fängelsemurarna i kvinnofängelset i Herat och till kvinnliga boxare på Ghazistadion.

Journalisten Ivar Andersen och fotografen Christoffer Hjalmarsson (som framträder flera gånger på årets bokmässa) har tillsammans gjort en stark och gripande reportagebok bestående av tjugoen kapitel som vart och ett ger läsaren en inblick i ett land som är så fjärran från vårt eget. Då menar jag inte bara geografiskt utan också ur en mängd andra aspekter. Kapitlen ger ögonblicksbilder och beskriver en rad olika människoöden, plus att de också förmedlar en historisk bakgrund till det faktiska läget i landet. För mig fungerar boken som en tankeställare och som en smärtsam påminnelse om de mycket svåra förhållanden som så många människor lever under i vår värld.

Ivar Andersen har som journalist rapporterat från Afghanistan sedan 2012. Delar av materialet i boken har tidigare varit publicerat i olika svenska tidningar och tidskrifter.

I Afghanistan sitter hundratals kvinnor, och tillsammans med dem även barn, fängslade för olika moraliska brott. Vi får i boken till exempel träffa den unga Gidy som fått fyra års fängelse för att ha flytt hemifrån. Hon flydde från ett våldsamt äktenskap. En stor brännskada på underarmen är ett smärtsamt minne, och är resultatet av att kokande vatten slängts mot henne som straff för att hon vanhedrat familjen. Gidy är bara en av de kvinnor som kommer till tals i boken, där vi för övrigt också naturligtvis får möta en rad män med intressanta livshistorier.

I kapitlet Afghanistans enda gris, som också gett namn åt boken, hamnar vi i Kabul zoo, som är en djurpark med en lång historia av prövningar. Parken öppnade 1967 och är i dag huvudstadens populäraste utflyktsmål. Det är dock ett under att parken har överlevt under de många krigsår som landet genomgått. Under talibanernas styre var parken i ett miserabelt skick, och under särskilt utsatta perioder åts djuren upp av hungriga fundamentalister. Utanför parken står i dag en lejonskulptur till minne av lejonet Marjan. Marjan levde i djurparken under många år och fick utstå attacker som resulterade i både dövhet, blindhet och förlorade tänder. Trots detta överlevde lejonet och blev därmed en symbol för afghanernas starka vilja att kämpa mot angripare.

Hur är det då med den gris som gett namn åt boken? Jo, den är en riktig bjässe och tycks verkligen vara den enda grisen i landet. Något namn har grisen inte fått. Den lever ett ganska ett stillsamt liv i den välbesökta djurparken och är en gåva från Kina som efter talibanernas fall ville stärka de diplomatiska banden.