Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Författare till yrket" av Haruki Murakami. Norstedts förlag.

En sympatisk bok av en sympatisk författare

Publicerat 9 januari 2018 | Av |

Haruki Murakami drev en jazzklubb i Tokyo innan han blev författare och stoppar gärna in musikreferenser i sina romaner. Därtill är somliga av hans boktitlar lånade från musikstycken.

Närmare Haruki Murakami än i hans nya bok Författare till yrket, med funderingar “rakt ur hjärtat” om skrivande och läsande, kommer vi nog inte den tillbakadragna, medieskygga japanske författaren. Han har alltid gått sina egna vägar och liknar sin personlighet vid en katts (som, föga förvånande, också är hans favorithusdjur).

Om någon säger åt mig att gå till höger, så har jag en tendens att genast börja gå till vänster.

Författare till yrket består av elva kapitel plus ett slutord. Jag har en känsla av att Murakami plockat ihop essäer, som han författat vid olika tillfällen, snarare än skrivit boken i ett svep, vilket efterordet mycket riktigt bekräftar. Många av frågorna Murakami försöker besvara har han fått brevledes av hängivna läsare. När författaren kommer in på sina romangestalter börjar boken bli riktigt intressant. Murakami lider svåra kval när han ska namnge sina skapelser och under de första åtta åren förblev de också i stort sett namnlösa; möjligen tilldelades de ett eller annat smeknamn. Karaktärerna verkar leva sina liv oberoende av sin författare, som aldrig på förhand vet hur de kommer att utvecklas.

Kanske är det så att mina romangestalter i betydligt högre utsträckning än vad jag själv är medveten om – driver på, tröstar och knuffar mig framåt.

Murakami debuterade som trettioåring och har vid det här laget försörjt sig som yrkesförfattare i mer än trettiofem år. Historien om hur det gick till när han blev författare har han bland annat skrivit om i Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Mitt under en basebollmatch, en eftermiddag 1978, drabbades Murakami, som en blixt från en klar himmel, av insikten att han skulle skriva en roman. Han begav sig efter matchen raka vägen till en bokhandel, där han inhandlade skrivpapper och reservoarpennor. Debutromanen Kaze no uta wo kike blev till vid köksbordet om nätterna. Resten är historia!

Haruki Murakami får inte författaryrket att låta det minsta glamoröst. Enligt honom handlar det, förutom att besitta en sorts medfödd “förutsättning”, om att vara uthållig, inte vara begåvad med en alltför skarp hjärna (trösterikt!) och se till att skaffa en god fysik (mindre trösterikt). Fysiska strapatser ligger Murakami varmt om hjärtat. Han är inbiten långdistanslöpare och fast övertygad om att träningen stimulerar kreativiteten. Murakami beskriver hur han i sitt huvud har ett slags förvaringsskåp, med massor av lådor.

Jag kan ögonblickligen leta mig fram till det ställe där den nödvändiga lådan finns. Saker jag vanligtvis inte skulle dra mig till minnes dyker naturligt upp lekande lätt…Med andra ord så försvinner fantasin bort från min kontroll

Murakami tummar aldrig på sina strikta skrivrutiner och avverkar samvetsgrant två och en halv sidor datortext per dag. Han är ingen nattsuddare och  tillbringar fyra till sex timmar varje morgon vid sitt skrivbord. Sina böcker skriver han gärna utomlands för att få skrivro. Norwegian Wood  (titeln anspelar på Beatleslåten) kom exempelvis till på olika platser runt om i Europa.

Dag efter dag följer samma mönster, som om de vore kopierade på varandra.

För varje roman sätter han upp ett eller två konkreta mål, som till exempel att börja skriva i tredje person, efter att tidigare ha hållit sig till jag-formen. Någon plan på förhand för sina berättelser eller sina karaktärer har Murakami i övrigt inte. Emellanåt överraskar romanens utveckling till och med författaren själv. När texten känns avslutad skriver han om och bearbetar oräkneliga gånger. Mellan varven är det viktigt att texten får vila. Murakami arbetar gärna parallellt som översättare, vilket han ser som ett sätt att ladda batterierna.

Det känns befriande i vår narcissistiska tid att möta en författare fjärran det litterära bruset. Fast Murakami har, enligt egen utsago, blivit en aning mer tillmötesgående mot medierna när han befinner sig utomlands (han ställer upp på en intervju per år). Hemma i Japan gör han däremot av princip inga framträdanden.

Läs en sympatisk, lågmäld och anspråkslös bok av en sympatisk, lågmäld och anspråkslös författare! Ifall du inte redan är bekant med Murakamis böcker väntar dig stora läsupplevelser! Fågeln som vrider upp världen är till exempel en bra inkörsport till hans författarskap.