Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Ingenstans att vila sitt huvud". Elisabeth Grate bokförlag.

En röst ur det förflutna

Publicerat 22 mars 2017 | Av |

 ”Ingenstans att vila sitt huvud” är en enastående ögonvittnesskildring inifrån andra världskrigets Frankrike, sedd ur en polsk-judisk flyktings synvinkel. Boken utkom 1945 efter det att dess författare Françoise Frenkel vid tredje försöket lyckosamt tagit sig över den välbevakade gränsen mot Schweiz. Den har nu också kommit ut på svenska.

Den boktokiga Françoise Frenkels sympatiska och personliga röst berör mig över tiden och hon blir något av en vän ur det förflutna. Ingenstans att vila sitt huvud är ett unikt tidsdokument. Romanen väcker till liv den osäkra och skrämmande värld som existerade på kontinenten för drygt sjuttio år sedan. Jag får osökt En kvinna i Berlin i tankarna (se mitt boktips här på bloggen), också det en  uppslukande ögonvittnesskildring, författad av en helt vanlig tysk kvinna under krigets slutskede.

Françoise Frenkel föddes 1898 i Polen. Efter studier i litteratur vid Sorbonne drömde hon om en egen bokhandel och 1921 slog hon – trots varningar – upp portarna till sin franska bokhandel i Berlin. Françoise blev kvar i Tyskland tills hon på grund av raslagarna och de allt intensivare trakasserierna tvingades bomma igen sin älskade bokhandel och lägga benen på ryggen i augusti 1939. Den polska gränsen var stängd, men hon lyckades välbehållen ta sig med tåg till Paris.

Det var emellertid bara en tidsfråga innan tyskarna skulle komma efter.

Radion gav oavbrutet skräckinjagande detaljer om blodbad, strider, bombningar, ödeläggelse och massakrer på civila. Nyheterna sändes när de flesta åt lunch och man fick vänja sig vid att tugga, svälja och dricka medan man lyssnade på de blodiga, katastrofala rapporterna. Fasan tog plats i vardagslivet. Över en natt blev Paris egendomligt tyst. Låtsaskriget inleddes, en konstig period utan strider för Frankrikes del.

I maj 1940 fick Françoise de tillstånd som krävdes i ordning, tog farväl av huvudstaden och reste inklämd i överfulla tågvagnar till Avignon och senare vidare till Nice. Ockupationsmakten var henne dessvärre i hälarna. Utlänningar började bevakas och en regelrätt klappjakt på judar drogs i gång. Françoise tvingades gå under jorden för att inte deporteras till koncentrationsläger. Flera gånger var hon en hårsmån från att avslöjas. Men tack och lov fanns det goda och modiga människor, som var villiga att hjälpa henne!

Françoise Frenkel har fyllt sin bok med gripande människoöden; hon skildrar målande den kavalkad av människor hon mötte: de goda, profitörerna, angivarna, de rädda, de modiga, de naiva, de kloka, de hatiska liksom de tillintetgjorda. Hennes bok svämmar över av dialoger, vilka bidrar till det livfulla intrycket, som vi lämnas med när vi slår igen pärmarna.

”Masterplanen” var att ta sig över gränsen till Schweiz. Detta var lättare sagt än gjort och fler än ett försök krävdes innan Françoise i juni 1943 äntligen kunde sätta ned fötterna i säkerhet på andra sidan taggtrådsstängslet.

Ingenstans att vila sitt huvud är – i mitt tycke – en synnerligen älskansvärd bok, väl värd att bekanta sig med. Ulla Bruncrona ansvarar för den svenska översättningen och boken med dess väl valda omslag är utgiven på Elisabeth Grate förlag, som specialiserat sig på franskspråkig litteratur av god kvalitet. Françoise Frenkels roman är en bok helt och hållet i Patrick Modianos smak. Så här skriver han i sitt personliga, välformulerade förord:

Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.

Tänk ändå vilken underbar tanke!