Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Sugar". Brombergs förlag.

Detalj ur omslaget till "Sugar". Brombergs förlag.

En läsresa

Publicerat 8 mars 2012 | Av |

Om en bok är tillräckligt lång blir det lite som att gå in i en ny värld. Man stannar så länge i miljöerna och lär känna människorna så väl och framför allt varar läsningen så länge att man känner sig som att man rest när man är klar.

En sån bok är Sugar av Michel Faber och kanske är den extra härlig för att den, trots sina 876 sidor, inte utspelar sig under särskilt lång tid och inte tar upp flera generationer i samma familj.

Tvärtom rör sig handlingen kring ett fåtal karaktärer under ett par år.

Alltihop utspelar sig i 1870-talets London. Notting Hill har precis börjat bli ett populärt bostadsområde med fina hus, men det är i slummen handlingen börjar. Där husen, trots att de kan vara både två och tre våningar höga känns som att de stupar ner i smutsiga gruvor. Barnen matas med opiumdroppar om de skriker. Alkoholism, tiggeri och prostitution hör till vanligheterna.

Sugar är en 19-årig prostituerad kvinna med rött hår, lång och knotig kropp och en sällsynt form av psoriasis. Till skillnad från sina kollegor kan hon läsa och skriva och hon älskar båda. Hennes kunder förbluffas över hennes insikter i litteratur och hon är expert på att förutsäga och uppfylla kundernas behov.

William Rackham är motvillig arvtagare till ett mindre parfymimperium. Han gifte sig med en kvinna som uppfyllde tidens skönhetsideal, men som är sjuklig och håller på att tappa förståndet.  När han träffar Sugar blir han förälskad och vill ha henne helt för sig själv.

Men egentligen är inte handlingen så viktig, det är själva läsäventyret som är det magiska. Michel Faber är en märklig författare som aldrig skriver i samma genre två gånger.

Just Sugar är en sällsynt lyckad historisk roman. Dels är den grundligt researchad och Faber lyckas verkligen förmedla känslan av att vara där i dofter och stämningar utan att det någonsin känns som en historielektion. Samtidigt avslöjar han sådant som bara den nutida läsaren kan förstå som Sugars hudsjukdom och Mrs Rackhams hjärntumör som aldrig skulle kunna ha diagnosticerats under karaktärernas livstid.

Det allra härligaste är Fabers sätt att skriva läsartillvänt som en riktig 1800-talsförfattare. Man blir hela tiden ledsagad genom handlingen. Såhär ”Se dig för. Håll huvudet kallt, du kommer att behöva det. Staden som jag tar dig till är oerhört stor och labyrintisk och du har inte varit här tidigare.”

Man får följa med författaren när han smyger bakom sina karaktärer och följer efter än den ena än den andra. För att få ”träffa” Williams fru får man ett ögonblick följa kokerskan mellan rummen som i en kameraövergång.

Sugar är helt enkelt en resa och en tidsresa och en bekantskap med några ganska udda personer man aldrig hade lärt känna i vanliga fall. Och även om man är en snabbläsare borde boken räcka till i alla fall en veckas äventyr.

Man kan sluka en bok men man kan också bli slukad av en bok. Så känns det.