Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "stoner". Natur & Kultur förlag.

En upphittad skatt

Publicerat 14 mars 2015 | Av |

Hur kan en roman förfalla i glömska i 50 år och sen plötsligt bli en storsäljare? Just det hände för ”Stoner”, som trots sin titel inte har det minsta med droger att göra.

Stoner gavs ut redan 1965 och levde sedan ett liv i skymundan, men trycktes igen 2003. Långsamt upptäckte författare och recensenter en fantastisk bok, och 2014 låg boken på bästsäljarlistor över hela Europa.

”Det händer inte så mycket”, påpekar många av läsarna, och själva boken börjar med ett påpekande av just detta. William Stoner undervisade på universitetet, han dog 1956 och ”få studenter hade något starkt minne av honom” står det. Det är som om den första sidan utmanar läsaren att lägga ifrån sig boken.

I en tid av böcker med våld och sex och dramatiska taglines på framsidan, är det förvånande att en så stillsam och eftertänksam bok som Stoner kan bli en succé. Samtidigt känns det tidstypiskt att vi tycker att boken är så händelselös, trots att den inte är det.

William Stoner växer upp på en gård och föräldrarna skickar iväg honom för att gå på lantbruksskola. Men Stoner förälskar sig i litteraturen och blir kvar på universitet.

Han träffar en vacker flicka och friar, trots att deras samtal är stela och han inte förstår henne. De får en dotter men äktenskapet blir en besvikelse.

Han hamnar i konflikt med ledningen på universitet, han blir kär, han blir sjuk. Två världskrig kommer och går.

Nog finns det dramatik för den som vill se det.

Jag läser ofta recensioner på böcker efter att jag läst ut dem. Fördelen är att den egna upplevelsen inte blir färgad av vad andra tycker, utan att man snarare får nya infallsvinklar att tolka det man redan läst. På Amazon finns till exempel ett helt spann av åsikter. Många tycker om den anspråkslöse Stoner som en vän. Andra irriterar sig på honom, att han aldrig står upp för sig själv eller andra, att han låter världen gå förbi. Många tycker att boken står på samma nivå som klassikerna från samma tid. Andra tycker att det är en bagatell om det lilla livet, utan politiskt budskap eller någon kommentar om livet i stort.

Jag kan själv känna mig ambivalent till människan Stoner. Men en bok behöver inte ha en sympatisk huvudperson för att vara bra, eller ens för att vara gripande. Jag kan tycka att han får skylla sig själv och ändå vill jag honom väl och lider när det går honom illa.

Det är underligt spännande hela tiden och det Stoner har i övermått är formuleringar som tar tag och får en att tänka efter. Som här:

Under sitt fyrtiotredje år fick William Stoner lära sig vad andra, mycket yngre människor, lärt sig före honom: att den människa man först förälskar sig i inte är densamma som den man älskar senare i livet, liksom att kärlek inte är ett ändamål utan en process där man försöker lära känna en annan.

Författaren John Williams (samma efternamn som Stoners förnamn) dog ganska obemärkt många år innan detta genombrott. Det är ett öde som skulle passat William Stoner och som även ger hans liv en extra strålglans.