Boktips, Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Jag minns" av Peter Englund och Madelaine Levy. Natur & kultur allmänlitteratur.

En fantastisk tidsresa!

Publicerat 7 maj 2018 | Av |

Svenska folket berättar om sitt 1900-tal.

Den bästa skildringen av min tid och mitt århundrade jag någonsin läst.

Med sådan entusiasm summerar författaren Maj-Gull Axelsson Jag minns: Svenska folket berättar om sitt 1900-tal  i sin recension i Svenska Dagbladet.

Efter ett upprop i tidningen fick redaktörerna Peter Englund (historiker) och Madelaine Levy (journalist) in drösvis av bidrag från entusiastiska läsare. Den yngste skribenten är 16, den äldste 104 och varje minne inleds med “Jag minns”. Vi får både ta del av hågkomster från gamla fattigsverige och folkhemmet, vilka först publicerades i Svenska Dagbladet.

Inom bokens pärmar samsas högt och lågt: mordet på president Kennedy med införandet av plastkassar i mataffären. Någon minns folkomröstningen för och emot rusdrycksförbudet 1922, medan en annan kommer ihåg den första bilutflykten 1924 eller 1925:

Något körkort hade han (pappa) ej. Så man kontaktade någon myndighetsperson som följde med några varv runt stora torget, sedan var körkortet färdigt.

Minnen av elektrifieringen, kristallmottagare, första teaterbesöket, första skoldagen, spottkoppar, beredskapsåren, farbror Svens brevlåda i radion, fredsyran, den första kärleken, första lånekortet, springpojkar, första kameran, rottingen på katedern, godis, första lönekuvertet, du-reformen, Per Oscarsson som klädde av sig i teve, Palmemordet, Tjernobyl-katastrofen och första datamaskinen med mera med mera staplas på varandra, uppdelade kronologiskt. Ofta är minnena antingen dramatiska, sorgliga eller humoristiska.

Det är en bok som man med fördel läser högt ur.

En måttlig daglig dos tror jag dock är att rekommendera. Här följer ett litet smakprov:

Jag minns dofter. Malkulorna i garderoben. Bonvaxade golv. Björnklistret i grön burk. …Sockiplast på gympan. Fluorsköljningen i skolan. Stekoset från mormors underbara köttbullar. Barnängens barntvål. Farmors parfym 4711. Nyfallen snö och läderremmen till mitt röda tefat.

Jag minns att alla män förväntades ha en titel. När jag bokade tid för bröllopsfotografering på en känd ateljé fick jag förstås uppge mitt namn. Därefter fick jag frågan: “Är det ingenjör eller kandidat?” Som ung rebell svarade jag ”herr”, vilket något motvilligt godkändes.

Jag minns vår första tv, en Schaub-Lorenz, 1957. Vi var först på gatan med television. Grannarna kom med stolar för att titta på bland annat Ria Wägner, som vinkade “baklänges”.

Jag minns när vårt första barn föddes. Jag fick inte närvara vid förlossningen som ägde rum på natten. Min fru bad personalen ringa och meddela att jag blivit pappa – men svaret blev att det var onödigt att väcka honom. Först klockan sju dagen efter ringde de!

 Tänk vilken skatt med alla dessa minnen!!!

Själv hade jag även stort nöje av föregångaren till Jag minns: Peter Englunds påhittiga och charmiga bok Jag kommer ihåg, som kom ut häromåret. Alla som är någorlunda jämngamla med eller äldre än författaren (född 1957, i Boden) gör en fantastisk tidsresa i nostalgins tecken! Boken triggar igång en lavin av personliga minnen.

Jag kommer ihåg kan sägas vara en slags kombinerad självbiografi och nutidshistoria, av det ovanliga slaget. Plötsligt ser man den där favoritglassen framför sig, som man inte ägnat en tanke åt under alla år. Englund gör i boken bruk av sin sedvanliga arbetsmetod, det vill säga att skildra den stora historien genom den lilla. 658 korta minnesfragment ryms i hans bok och vart och ett inleds med “Jag kommer ihåg”.

 

Vad minns du själv förresten?