Facklitteratur
Smedjegatan 1888. Foto: Wilhelm Berg.

Smedjegatan 1888. Foto: Wilhelm Berg.

En egen del av stan

Publicerat 19 april 2013 | Av |

Det finns ungefär sex tusen gator i Göteborg och varje år tillkommer mellan femtio och sextio nya. Den sammanlagda längden av alla dessa gator är 1 405 kilometer, vilket motsvarar avståndet mellan Göteborg och Paris.

I boken Min gata i Göteborg berättar tjugoåtta skribenter och fotografer om deras ”egna” gata – en gata eller plats som på något sätt blivit en del av deras liv.

Förutom att man kan lära sig intressanta fakta om gator i Göteborg får man i Min gata i Göteborg framförallt ta del av personliga berättelser och reflektioner från både nutid och förfluten tid.

I boken läser jag att Smedjegatan är en av de äldsta gatorna i Göteborg och att den kan ges epitetet filmbolagens favoritgata. Jag läser också att Landsvägsgatan fick sitt namn 1852. Innan dess var gatan en del av landsvägen söderut. Vid Järntorget fanns ett tullhus med bom. Bönderna som kom utifrån fick betala landtull för att få sälja sina varor i Haga och Masthugget.

En snabbspolning framåt i tiden och vi är framme på 1970-talet. Isolde Berner beskriver i boken hur hon ”efter en tid i femtioelfte hand på en adress längre in i Haga blev lycklig förste hyresgäst i en sämre begagnad etta på Landsvägsgatan”. Rivningskontrakt visserligen; inget varmvatten och med en lätt sprucken kakelugn som enda värmekälla. Toalett två trappor ned i huset bredvid. Själv blir jag lite nostalgisk eftersom jag själv var ung vid samma tid och minns liknande saker som Berner. Tidstypiskt målade hon sitt etta i starka färger; bruna fönsterkarmar och köket i gult och klarblått.

Frida Boisen berättar om ett majestätiskt träd på Amiralitetsgatan bakom vilket hennes liv dramatiskt förändrades för elva år sedan. Två dagar före sitt planerade bröllop hoppade hon helt enkelt av. Mitt i natten stod hon där bakom trädet – först med den man som hon blivit kär i och sedan med den man som hon skulle gifta sig med. Det var där hon tog beslutet att helt sonika säga nej till bröllop och ja till den passion som så småningom ledde till; jovisst… både äktenskap och barn.

Ove Haugen, som flyttade till Göteborg som vuxen, tyckte först att Vegagatan var själsdödande. Att gatan som helhet kändes grå var hans huvudintryck och framförallt var det sextiotalshusen på den ena sidan av gatan som drog ned poängen. Landshövdingehusen som tidigare hade funnits på gatan var rivna och ”gatan påminde om en plastikoperation som gått snett.” Men med åren lärde han sig att tycka om gatan och de omgivande kvarteren. Bland annat de många italienska restaurangerna som ploppat upp under senare år har gjort att pluspoängen har ökat.

Om Kapellgatan skriver Kjell Wigers. En vandring längs med ”hans” gata avslöjar” en frisör som klipper både hår och film.

Markus Hankins berättar om sin barndoms Backa. Om hemkvarter som döpts efter sagor ”och den där kvinnan som fanns på tjugan, för det hade morsan berättat för länge sedan.” Gåsagången var Markus gata och gatorna runtomkring hade också namn ur Selma Lagerlöfs Nils Holgersson-saga.

Och slutligen berättar Viveca Lärn om sitt hemliga gömställe, där hon 1952 grävde ner en skatt i form av ett svart plåtskrin. Vid Sankt Sigfridssplan, där Delsjövägen börjar, finns en hemlig karta och förslag på världsgatans lösning – nedgrävd i en gräsmatta som numera utgör mitten av en rondellen. Kanske något att utforska en mörk natt?

(Fin bild? Det tycker vi också! Du kan titta på tusentals härliga Göteborgsbilder i Stadsmuseets databas Carlotta.)