Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Elefantens fot". Natur och kultur Allmänkultur.

Elefantens fot

Publicerat 26 april 2016 | Av |

Vissa olyckor är av den magnituden att man kommer ihåg precis var man befann sig och vad man gjorde när man fick reda på det inträffade. Idag den 26 april är det trettio år sedan reaktor fyra i Tjernobyl havererade. En händelse som – trots sina fasansfulla konsekvenser – fick oss att inse att vi alla hör samman och att världens länder inte är separerade från varandra.

Jag minns hur jag plockade nässlor i Delsjön när en förbipasserande joggare kom och berättade om olyckan. Hur ruggigt det kändes att allt kanske var förgiftat och att nässlorna, blåbärsriset och betesmarkerna  hade smittats. I Forsmark upptäcktes starkt förhöjda strålningsvärden utan att någon kunde förstå varför. Det tog tre dagar innan Sovjetunionen informerade resten av världen.

Madeleine Hessérus har i sin nya roman Elefantens fot fördjupat sig i tjernobylkatastrofens konsekvenser och dess påverkan på miljö och människor. Det är en fiktiv berättelse med fiktiva människor men med en stark betoning på vetenskapliga fakta. Jag gissar att det ligger en hel del research bakom boken, förutom att Hessérus också har besökt området.

Det övertäckta kraftverket ser ovanifrån ut som en elefantfot. Fortfarande arbetar människor där med att stänga ned och se till sarkofagen håller tätt. Ingen vill bli arbetslös och någon måste ju offra sig.

Den kvinnliga biologen Katarina blir en del av ett forskarteam som skall studera naturens återtåg och olyckans påverkan i Pripjat, en övergiven spökstad nära det drabbade området. I teamet ingår också  Grigorij, som Katarina dras till.

Medvetenheten om strålningen bär forskarna med sig varje dag. Faran får inte glömmas bort en sekund! Tillvaron mäts med en helt annan måttstock här. Forskaren Grigorij blir Katarinas vägvisare också in i det mentala landskap som trakten förvandlats till.

Grigorij har funderat mycket över platsen som den nu blivit. Trots att zonen till ytan utgör en sådan liten del av Ukraina är den större än landet i sig. Beskrivningen av det drabbade området blir en märklig symfoni av nedbrytning och växtkraft sammanvävt med pyrande giftighet och överlevnadsglädje. Samtidigt med all envis växtlighet som kräver att få bryta fram, blommar en kärlekshistoria upp. Katarina förälskar sig i Grigorij, som redan har en relation med Olga, även hon en del av teamet.

Har planeten en egen intelligens och en långsiktig plan för att göra sig av med människan? Det är vad Grigorij tror, om det så skall ta tusentals år. Naturen har aldrig bråttom.

Den förgiftade zonen med sin skräpighet, sina övergivna hus, söndervittring och förfall blir som en sinnebild över mänsklighetens ofullkomlighet och oförmåga att förstå vad livet egentligen går ut på. När människan försvinner jublar resten av skapelsen, samtidigt som allt börjar om på nytt igen, med början av encelliga organismer och slutligen en ny mänsklighet. Denna bild av människan kontrasteras av de gamla ideal som Grigorij bär på och som är ett arv från Sovjettiden. Han kallar sig själv Homo Sovjeticus.

Jag är född i Sovjetunionen. Vet du vad man sa där? Med järnhand ska vi driva mänskligheten framåt. Det var i den världen jag föddes. Vi trodde på den goda, oegennyttiga människan. Vad blev det av den drömmen?

Besöken i det förgiftade området blir också en inre resa med en klangbotten av minnen där Grigorijs och Katarinas livserfarenheter möts.

Berättelsen är en märklig väv av kärlekslängtan, död, utslocknande och livskraft. Naturen som inte ens vet om att den är förgiftad vill återta vad den förlorat. Kärlekens väsen och den obändiga styrkan i växtlighetens återkomst är hoppet och ljuset i den nedsmutsade världen.