Skönlitteratur
Detalj från omslaget till "Oryx och Crake". Norstedts förlag.

Detalj från omslaget till "Oryx och Crake". Norstedts förlag.

Dystra framtidsutsikter

Publicerat 13 januari 2012 | Av |

”Jorden-går-nästan-under-för-vi-har-varit-så-dumma.” Det kanske är en obehaglig titel på det här inlägget fredagen den 13:e, men dystopier med en liten ljusglimt i slutet är nästan det bästa jag vet att läsa. Därför kommer det tre tips här till dig som vill grotta ner dig i dylik litteratur.

Först  Oår (Aftonlandet och Sweetwater) av Knut Faldbakken.

Det var nog dessa böcker som fick in mig på banan så att säga. Jag var helt uppslukad första gången jag läste dom och jag har faktiskt läst om böckerna ett par gånger. Den första av dessa två böcker kom ut 1977, så den har ju några år på nacken. Det som både skrämmer och fascinerar är att det är så mycket som har hänt och håller på att hända, som han förutspådde redan för 35 år sedan.

Handlingen är förlagd till en fiktiv stad som heter ”Sweetwater”. Där har de ”priviligerade” bott och när berättelsen börjar håller staden på att gå under, krackelera, kvävd av sitt eget avfall.

Ett ungt par bryter upp från staden och bosätter sig på soptippen i en gammal husvagn. Här kan de göra sig oberoende av konsumtion och stadens grepp och leva på vad de hittar bland soporna. Allt efter som handlingen fortskrider utökas berättelsen av fler udda existenser och det är inte någon romantiserad bild man får sig till del, men oerhört intressant hur de samarbetar och hjälper varandra när det kniper.

Dystopi nr 2 är Oryx och Crake av Margaret Atwood.

Kanske ännu mer undergångsmättad än Oår, för här är det storsläggan som gäller när mänskligheten nästan utrotas av ett virus.

Berättaren är någon som kallar sig ”Snöman” och han sitter i ett träd och minns allt som hände under de sista decennierna av mänsklighetens tidevarv. Oryx och Crake var hans bästa vänner, men det var också Crake som iscensatte den stora utrotningen och som gjorde att Snöman nu är helt ensam.

Det är en fruktansvärd men trovärdig historia som målas upp för läsaren. Mycket som man utan vidare kan tänka sig hända nu och här eller i en snar framtid. Ett svidande manifest om vart vi är på väg, stundtals helt i blindo tycks det.

Bok nr 3  Staden utan kvinnor av Madeleine Hessérus.

I en inte allt för avlägsen framtid är Stockholm delad av en hårdbevakad mur. Det har blivit Norra och Södra staden. I Södra staden har kvinnor och barn bosatt sig och i den Norra lever männen. Detta är följden av att våldet mot kvinnor ökade och tog groteska former. En kvinnlig militant rörelse växte sig allt starkare och en dag så hade de fått tillräcklig politisk kraft att bygga muren.

Romanen berättas av en kvinna, men man får följa fyra män. Jakob Hall är väl i fyrtiårsåldern och har sedan muren byggdes levt ute i skärgården där det är fritt fram att leva tillsammans med kvinnor. Han jobbar i motståndsrörelsen som vill att man skall förhandla och riva muren. När han är i Norra staden på uppdrag så träffar han tre unga män och en vänskap växer fram dem emellan.

Hela berättelsen är stillsam och mycket vemodig och lämnar en viss saknad när man läst färdigt.