Dudunk dudunk dudunk

Spöktåget är fullt av olika monster och spöken. Skelett i kostym, en liten djävul och en snöälva är några som vi får se. Men många ser ut som vanliga människor med bara något som inte är som vanligt. Ett ansikte som är uppochner. En hals som är alldeles för lång. Inga ögon, ett öga, eller för många ögon. En bebis som är lika stor som en vuxen. Det är roligt att peka och reflektera över allt som är annorlunda och spännande.

Tåget stannar vid olika stationer och däremellan får vi bara tågets rytmiska dunkande som berättelse. Till slut stannar tåget i Människostaden och alla de olika figurerna blir till människoversioner av sina jag och kliver av.

Spöktåget av Rintaro Uchida och Shigeo Nishimura är japansk från början och det känns att det är en annan kultur med en annan mytologi vi ser. En del är lätt att känna igen, som snögubbar och en sjöjungfru, men annat, som den omvända kentauren med hästhuvud och människokropp, är kanske mycket mer välbekant för japanska barn. Tåget ser ut som en drake men en väldigt annorlunda sådan och landskapet känner jag igen från bilder på Japan. Myllret av figurer känns bekant från japanska filmer som Spirited Away (som också går att låna här). Och det ljudhärmande dudunk dudunk som låter när tåget rullar påminner om den japanska filmens ”Dodes’ka-den”. Även stilen på illustrationerna känns exotisk, olikt någon svensk eller engelsk illustratör jag känner till.

En annorlunda läsupplevelse alltså, och en spännande omväxling!

Spöktåget ingår i en av våra bokpåsar för högläsning. Läs mer om projektet läs ♥ högt här!