Skönlitteratur
Rostigt kors. Foto: Lotta Alverlin.

Foto: Lotta Alverlin.

Döden tar aldrig semester

Publicerat 27 juli 2010 | Av |

Döden tar aldrig semester – men det gör bibliotekarien … och då kanske man reser ner till landet och gör ett återbesök i pojkrummet och plockar lite i bokhyllan där.

Och här finns väl en del i spänningsgenren:

41 gröna Wahlströmsbokryggar – Sivar Ahlrud, Enid Blyton, Stig Ahl (”Vi fixar allt”), Fred Dietrich (”Tom och Tit, tidernas tvillingar”), Harry Iseborg, Stig Malmberg, Tebe Oljelund, Sid Roland, Thomas Sandberg …

På vuxenhyllan är det rätt glest: ett par Christie, några Lang, en Trenter, en Rönblom, en Sten Wilding …

Nostalgiläser ett par ungdomsböcker (inspirerad av Astrid Lindgren-konferensen i Vimmerby i slutet av maj): ”Hemliga sjuan och det tomma huset” (Blyton) och ”Frimärksmysteriet på Loberga” (Ahlrud)

Har förstås glömt intrigen i de båda böckerna, men lite av slukarålderns läsglädje infinner sig efter hand; en trygg och ombonad stämning att försvinna in i, allt ordnar upp sig på slutet – det känns fint.

Och det där med DÖDEN TAR ALDRIG SEMESTER? Jo, det är förstås en deckare, nämligen Eugen Holmbergs debutbok från 1962.

Här får man följa kriminalkommissarie Torgny Frank och förste kriminalassistent Eli Olson som flanerar runt i Stockholm och munhuggs, provar litterära citat på varandra (Wallins ”Dödens ängel”, Erik Lindorm, Goethe, Ordspråksboken) och löser mordgåtor.

Småcharmig läsning, kanske främst för den som är Stockholmsromantiker.